Hjalmar Söderberg.
Hjalmar Söderberg (född 1869) har i en rad noveller ( Historietter, Främlingarna, Det mörknar över vägen m. fl.), romaner och skådespel ( Gertrud ) visat sig vara en överlägsen skildrare av nutida stockholmsliv. Högst av hans värk står den av en stark vemodsstämning präglade romanen Martin Bircks ungdom, i vilken han med utsökt konst skildrar en ung mans bittra erfarenheter av livet, hans svårighet att finna sig till rätta i den modärna tiden. Alla Hjalmar Söderbergs böcker bära prägel av sin författares stora skepsis,[46] hans tvivel på, att det som händer och sker här i världen egentligen har något att betyda. Som konstnär erinrar Hjalmar Söderberg närmast om den franske författaren Anatole France, vilkens romaner han tolkat på svenska. I stilistiskt[47] hänseende hör Söderbergs prosa till den renaste och mest välklingande i hela vår vitterhet, och med skäl har det blivit sagt om honom, att han aldrig lämnar från sig något halvfärdigt värk.
Bo Bergman.
Bo Bergman (född 1869) har offentliggjort några samlingar lyriska dikter ( Marionetterna, En människa, Elden ) och noveller ( Drömmen, Skeppet ). Företrädesvis hämtar han sina ämnen från livet i storstaden och tecknar helst dess gråstämning. Bo Bergman är tvivelsutan den svenska litteraturens störste pessimist.[48] Framgångsrikt skildrar han livets köld och tomhet, men i ljusare stämning har han även sjungit betagande vackra sånger om kärleken, hemmet och barnet.
I novellerna äro motiven ofta hämtade från de förolyckades och eländas värld. En stark ensamhetskänsla förnimmes i de flesta. I den senare berättelsesamlingen tima en del av händelserna ute i obygden.
I likhet med den honom i litterärt hänseende närstående Hjalmar Söderberg utsläpper Bo Bergman aldrig något underlägset eller halvfärdigt arbete. Det mesta av hans lyrik och flera av hans noveller intaga därför en rangplats i vår litteratur. Hans prosa tillhör den mest kräsna och ordknappa i vår vitterhet. Som lyriker når han om möjligt ännu högre. Bo Bergmans vers är alltid ledig och lättflytande samt vanligen regelbunden och rimmad. Granna ord brukar han icke men väl utsökt vackra naturbilder och bilder från herdedikten och antiken. Inflytande från Snoilsky och Heidenstam torde kunna spåras hos Bergman, men mest erinrar han om den tyske skalden Henrik Heine.
Henning Berger.