Det tidevarv i Sverges historia, som begynner med kristendomens slutliga seger över den gamla hedniska gudatron, företer i många stycken väsentliga skiljaktigheter med den föregående tiden. Den kristna lärans förkunnare arbetade nämligen ivrigt på att hos folket utplåna hednisk sed och hedniska föreställningar, med ett ord, en stor del av den forntida odlingen. Fornnordisk diktning upphörde, och de gamla sagorna och sångerna föllo i glömska. Först vid mitten av 1200-talet börjar en ny inhemsk litteratur uppspira. Sverge hade vid denna tid, genom de kyrkliga förhållandenas ordnande i överensstämmelse med vad som redan skett i andra katolska land, kommit i närmare beröring med södra och västra Europas kulturländer. Den andliga odlingen i Norden blir därefter en återspegling av riddartidens kulturliv. Bildningen omhändertogs nu av kyrkan, i vars skydd och till vars ära bildande konster men även musik och poesi blomstrade. Många av kyrkans män idkade vetenskapliga studier, och i ett flertal kloster samt i stiftsstäderna upprättades skolor, vilka dock huvudsakligen avsågo att meddela undervisning åt blivande präster. Bland dessa funnos även sådana som sedan fortsatte sina studier utomlands (såsom vid universitetet i Paris, högskolorna i norra Italien och Tyskland). Bonden såväl som herremannen på den tiden insåg föga nyttan av boklig lärdom. År 1477 grundades i Uppsala av ärkebiskop Jakob Ulvsson Sverges första universitet, vilket emellertid snart råkade i förfall.

Medeltidens litteratur utgick huvudsakligen från klostren, varest böcker avskrevos och samlades. På grund av det tidsödande arbetet (varje bokstav präntades, och boken pryddes dessutom ofta med målningar) blevo dessa handskrifter emellertid mycket dyrbara. Några kloster ägde dock betydande boksamlingar. Flertalet handskrifter äro avfattade på latin, vilket var de lärdas språk och nyttjades i vetenskapliga samt i de flesta religiösa skrifter. De älsta till vår tid bevarade handskrifterna på svenska äro landskapslagarna, från slutet av 1200- och början av 1300-talet. I övrigt återstår föga av den svenska medeltidslitteraturen. En stor del av de i klostren befintliga boksamlingarna gick nämligen förlorad vid den ödeläggelse, av vilken dessa drabbades under reformationstiden.

Sverges medeltidsspråk, den s. k. fornsvenskan, företer många olikheter med stamspråket, från vilket det allt mer skilde sig. Böjningsformerna förenklas, användning av slutartikel begynner m. m. dyl. Med språket införlivades också många utländska ord, dels från latinet (inkomna med kristendomen), dels från danskan och tyskan (under kalmarunionens tid).

Bland medeltidens litteratur intaga landskapslagarna ett framstående rum, värdefulla minnen som de äro av våra förfäders rättsbegrepp, seder och språk. Deras upptecknande i den form, i vilken de finnas bevarade, värkställdes, som ovan nämnts, under tolvte och början av trettonde århundradena, men även före den tiden funnos skrivna lagbestämmelser. De älsta landskapslagarna leda sitt ursprung ända från hedentid, och de fortplantades länge muntligen av lagmännen, vilka »skulle göra och framföra lagen». För att lättare kunna behållas i minnet voro de då avfattade på stavrimmad vers. Älst av alla är Västgötalagen, som upptecknades i början av 1200-talet. Upplandslagen, den älsta och även värdefullaste av svealandslagarna, utarbetades under ledning av den ansedde lagmannen i Tiundaland Birger Pedersson och erhöll kunglig stadfästelse år 1296. Andra lagsamlingar äro Södermanlandslagen, Hälsingelagen m. fl.

En annan medeltida samhällelig skrift bär titeln: Om konunga- och hövdingastyrelse. Den innehåller ett sammandrag av medeltidens stats- och samhällslära och skrevs i början av 1300 talet efter förebilden av ett latinskt arbete. Dess språk utmärker sig för skönhet och enkel värdighet.

Birgittabild från medeltiden.

De flesta av medeltidens skrifter tillhöra emellertid den religiösa litteraturen. Bland författare på detta område är ingen annan så märklig som

Birgitta, vilken genom sina skrifter, kallade Birgittas uppenbarelser, och sitt fromma leverne gjorde sitt namn känt i hela Europa. Dotter till den ovannämnde tiundalagmannen Birger Pedersson föddes hon på Finsta i Uppland (omkring 1303). Birgitta erhöll en för den tidens kvinnor omsorgsfull uppfostran, först i hemmet och sedermera hos en moster, fru Katarina på Aspanäs. I skötet av en from och gudlig familj samt barn av en tid, då syner och andliga uppenbarelser ansågos för en synnerlig Guds nåd, kände sig Birgitta tidigt dragen till de himmelska tingen och trodde sig redan under barndomen i underbara syner skåda Kristus och jungfru Maria. Föga mer än tretton år gammal äktade hon den unge lagmannen Ulv Gudmarsson och bosatte sig med honom på herresätet Ulvåsa i Östergötland, där hon framlevde tvenne årtionden under oavlåtligt självuppoffrande värksamhet, delande sin tid mellan husmoderliga plikter, vården av fattiga och sjuka samt andakts- och botövningar. Hon sysselsatte sig även med studier och föranstaltade en översättning till svenska av några utav bibelns böcker (delvis utförd av hennes biktfader, den lärde magister Mattias i Linköping). Hon var en tid anställd som hovmästarinna hos drottning Blanka (Magnus Erikssons gemål) och uppträdde då ivrigt bestraffande mot hovets flärd och lättsinne. Tillsamman med sin man, vilken i hög grad påvärkats av hennes fromhet, företog hon en vallfärd till Compostella i Spanien, där aposteln Jakob anses vara begraven. Kort efter hemkomsten dog lagman Ulv, och Birgitta beslutade att från denna tid ägna sig helt åt Guds tjänande. Hon blev ännu strängare i sina botövningar samt föll ofta i hänryckning, varunder hon trodde sig se och höra Kristus och änglarna, vilka för henne uppenbarade heliga ting och vad som ske skulle. Dessa »uppenbarelser» nedskrevos sedan antingen av henne själv eller efter hennes diktamen. De sista åren av sin levnad tillbragte Birgitta i Rom, dit hon 1349 begivit sig för att utvärka påvens stadfästelse av en av henne grundad klosterorden men även för att erhålla vidsträcktare värksamhetsfält. Vid nära 70 års ålder företog hon en vallfärd till Jerusalem. Efter återkomsten till Rom avled hon där 1373. Aderton år senare blev hon av påven under stora högtidligheter förklarad för helgon.

Birgittas klosterstiftelse, vanligen kallad birgittinerorden, fick sitt säte i Vadstena, vars kloster blev vida berömt. Snart uppstodo dotterkloster i flera av Europas land. Birgittinerordens munkar och nunnor sysslade flitigt med översättnings- och avskrivningsarbete, och från Vadstena kloster i första rummet utgick en betydande religiös litteratur, bestående av uppbyggelseböcker, prediko- och legendsamlingar samt delar av bibeln, översatta till svenska.