Medeltidens historiska litteratur är mycket knapphändig och utgöres huvudsakligen av rimkrönikor, på vers avfattade berättelser om medeltida händelser. Älst är den s. k. Stora eller Erikskrönikan, i vilken författaren — tydligen en samtida person — skildrar folkungarnas strider och i varm beundran för hertig Erik, Magnus Ladulås’ son, prisar dennes ridderliga bedrifter. Vidare må nämnas Nya krönikan eller Karlskrönikan, vars huvudperson är Karl Knutsson. För den historiska forskningen vida värdefullare än rimkrönikorna är en vid slutet av medeltiden på latin skriven svensk historia, vars författare, domprosten i Uppsala, Ericus Olai (död 1486), är den förste, som för sin framställning begagnat sig av samtida, många nu förlorade dokument.

Den förste namngivne svenske skalden är

biskop Tomas i Strängnäs (död 1443). Från honom stamma tre till vår tid bevarade dikter: Sången om Engelbrekt, en hyllning till frihetshjälten och en uppmaning till Sverges folk att kämpa för fosterbygden, samt Friheten, vilken prisas såsom »det bästa ting», och allegorien[6] Troheten, syftande på Karl Knutssons handlingssätt mot Erik Puke.

Vid gudstjänsterna, som höllos på latin, sjöngos latinska hymner[7] men även en och annan svensk psalm, av vilka må ihågkommas: »Den signade dag» (n:r 424 i vår nu gällande psalmbok).

Från detta tidevarv härstamma även en del av de episk-lyriska dikter, som vi kalla folkvisor. Sitt ursprung leder denna diktart sannolikt från Frankrike, varifrån den utbredde sig över den germanska världen. I vårt land uppträda folkvisorna tidigast under folkungatiden. De torde ha införts av kringvandrande utländska sångare (lekare), vilka föredrogo dem på riddarnas slott och vid borgarnas gillen. Sin blomstringstid i Sverge hade folkvisdiktningen under fjortonde och femtonde århundradena men fortsatte även in i nästa tidevarv. Efter hand spridande sig till allt vidare samhällslager upptogos folkvisorna slutligen av allmogen, »folket», där de levde sitt egentliga liv, då litteraturhistorikerns uppmärksamhet i början av 1800-talet fästes på dem.

Till sitt innehåll är folkvisan oftast episk (således skildrande någon tilldragelse). De handlande personerna äro vanligen förnämliga män och kvinnor (riddare, adelsjungfrur o. dyl.) men någon gång även tagna från de lägsta samhällslagren (vallhjon och tiggare). I några visor framträda medeltidens övertro och vidskepelse, nämligen i dem som röra sig om vissa naturgudomligheter, såsom näcken, älvorna och bärgakungen, och deras förhållande till människorna.[8] Till formen äro folkvisorna i likhet med lyriska dikter avdelade i strofer och förbundna med en melodi. En egendomlighet för dessa visor är det s. k. omkvädet, en i varje strofs slut och ibland även i dess mitt återkommande versrad, som angiver grundstämningen i dikten. Fordom utförde man vid folkvisans toner en enkel dans (stig- eller ringdans), varvid alla de dansande framsjöngo omkvädet, under det att själva visan föredrogs av en eller ett par »försångare».

Även kvarleva från denna tid många folksagor och sägner, vilka ehuru enkla och ofta barnsligt enfaldiga i sig gömma en rik skatt av poesi. Hos några bland dem skönjes det nordiska ursprunget, andra kunna med skäl kallas vandrande sägner, emedan de i olika omklädnader uppträda hos de flesta europeiska folk.

[6] Allegori = lärodikt, vari naturkrafter och abstrakta begrepp framställas som personer för att inskärpa en sanning.

[7] Hymn är en lyrisk dikt, vari Gud och hans värk (även andra upphöjda ting) besjungas.

[8] Med hänsyn till ämnesvalet kunna folkvisorna indelas i följande grupper, mellan vilka dock ej alltid bestämda gränser kunna dragas: naturmytiska visor (t. ex. Den bärgtagna; » Näcken han gångar på snövitan sand »); kämpavisor ( Kämpen Grimborg, Habor och Signill ); riddarvisor ( Sven i Rosengård ); legender ( S:t Staffans visa, Duvans sång på liljekvist ) och historiska visor ( Tord Bondes mord, Klosterrovet, vari berättas, huru Sune Folkunge bortförde konung Sverkers dotter ur Vreta kloster).