Tomas hade stannat i hörnet av Fredsgatan och såg utåt den tomma fonden, där Mälaren gick öppen i mörkningen som ett brett, blåsvart band. Och längst borta, inslumrad i vinterskymningens grådis, skymtade en länga av en tyst och ödslig strand med fläckar av snö i bergskrevorna.
Men gatornas larm rasslade ännu lika febrilt omkring honom, och mistluren stönade åter lika hungrigt som förut, och klockan slog tre.
Hon slog tre... Och han skulle ju träffa Hall under Tornbergs klocka...
Han vände uppåt Fredsgatan och rusade fram utan att se sig för. Plötsligt törnade han ihop med någon; det var en mycket lång gammal herre i päls, för vilken alla andra gingo åt sidan med blottade huvuden och djupa bugningar. Det var kungen; hans hatt for på sned vid sammanstötningen och var nära att falla av. General Kurck och överhovjägmästaren stirrade förbluffade efter Tomas, som mumlade ett förvirrat ”förlåt” och försvann bland mängden.
Mörkret tätnade mer och mer, och en liten man i luden mössa gick omkring med krokig rygg och snabba steg och tände gaslyktorna.
Tomas hade kommit in på en bakgata med få människor och sömnigt upplysta butiker.
Han hade icke träffat Hall på Gustav Adolfs torg, och han förstod att det var ute med honom.
Hur var det möjligt, att han hade kunnat låta det gå så, som det hade gått? Det var omöjligt att fatta, och nu var det för sent att grubbla över det.
Benen ville knappast bära honom längre. Han kände sig utnött, sliten, kasserad. Dessutom var han hungrig, och middagen väntade honom hemma hos föräldrarna.
Tröttheten narrade honom att stanna framför varannan butik. Vid ett fönster, där några rödaktigt brinnande gaslågor fladdrade över långa rader av begagnade manskläder, blev han länge stående och stirrade utan en tanke i huvudet på ett par ljusa, grå byxor, som stänkte in en erinran om bjärt skrikande elegans mitt bland de andra blygsammare, gråsvarta eller snusbruna plaggen. Det hade tydligen från början varit ett par ovanligt extravaganta byxor, harlekinrutiga på snedden och med breda, svarta band vid sidorna. Tomas tyckte sig ha sett dem förr. Ju längre han såg på dem, desto starkare blev hans övertygelse, att det var Gabels byxor.