Brasan hade brunnit ned, och det hade blivit tyst i huset. Smedens slägga hade tröttnat, och skenet från hans ässja flammade icke längre från brandmuren mitt emot.
Gården sov i vintermörkret.
Tomas var trött. Han beslöt att kläda av sig och gå och lägga sig.
Om han kunde somna, och någon ville skjuta honom medan han sov... Han började få en svag misstanke om att det i grund och botten kanske icke var någon så enkel sak som han hade trott att själv hålla revolvern stadigt och trycka av och skjuta en blykula genom sitt eget huvud.
Han klädde av sig i mörkret, rullade ned gardinen och kröp ned i bädden.
Nu skulle det alltså ske. Fanns det ingen möjlighet att skjuta upp det längre?
Åjo, ännu fanns det några glas madeira kvar i buteljen...
Och han tömde långsamt glas efter glas. Det hettande söta vinet höjde hans mod och kom honom att se allt i en annan dager än nyss. Vad var det för en löjlig inbillning, den som nyss hade plågat honom — att hans liv hade varit meningslöst och dåligt? Vårdagarna med Ellen, sommaren med Märta, nej, det kunde man sannerligen icke kalla meningslöst. Om det var meningslöst, vad skulle man då säga om dem, som förnöta sitt liv med att sitta i ett ämbetsverk eller på ett kontor, eller med att stå i en kateder och prata dumheter, som hans far till exempel? Nej, det var han som hade haft rätt, han hade icke levat som en dåre utan som en vis, och som en vis ämnade han dö!
Och med skälvande händer famlade han på täcket efter revolvern, reste sig i bädden, siktade på måfå mot sitt huvud och tryckte av.
Efter en stund återfick han medvetandet. Han trevade med båda händerna kring sitt huvud, men kunde icke känna något sår. Det var likväl något vått på kudden, det måste vara blod...