Tomas låg med slutna ögon och teg. Han hade erinrat sig allt, och han förstod.
— Har du möjligtvis flera sådana papper ute i rörelsen?
— Nej.
— Hm. Ett är redan en smula för mycket.
Plötsligt slog det honom, att Tomas icke var sig lik. Det var något besynnerligt med hans utseende.
— Vad är det för en skråma du har fått på kindbenet... Hur har det gått till... Och kudden är också blodig.
Tomas tog med handen över kinden. Han kände sina fingrar glida över en hal klump av levrat blod.
Plötsligt erinrade han sig det misslyckade revolverskottet och rodnade skarpt. Kulan hade alltså bara skrubbat kinden...
— Du kan gärna gå upp och tvätta dig, det där ser otrevligt ut.
Konsuln tvärtystnade med ens: han hade trampat på ett föremål på golvet. En revolver... Vad skulle det betyda, det låg en revolver på golvet! Och åter betraktade han Tomas som låg mörkröd av blygsel och icke vågade öppna ögonen, och han kunde icke hindra, att han kände medlidande med honom. Han var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och icke trott sig kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så har han då fastnat för denna gamla utslitna metod... Och så går han och skjuter som en dumbom...