— Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som döden från Lübeck...
Hans hälsa hade varit dålig en tid.
— Nå, vi träffas väl något i morgon, sade han åt Hall och gick för att uppsöka sitt sällskap.
I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av Första kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en svinkotlett.
Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten för att gå; de skakade hand med Mortimer i förbigående. Det var Gabel och Grothusen. Löjtnant Gabel var lång och ljus, med kal panna och en stor, tunn kroknäsa. Hans byxor väckte nästan skandal genom sin elegans; de voro otroligt vida, grovt harlekinrutiga på snedden i svart och ljusgrått och försedda med breda svarta ränder vid sidorna. Gabriel Mortimer nöp i dem med oförställd beundran, lutade sig ned och lyfte upp ett stycke av tyget tätt under ögonen, ty han var närsynt.
— Var bor din skräddare? frågade han.
— Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant småleende, på en gång smickrad och stött.
Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker figur.
Tomas slog i brännvinet; det var Eksjö. Han slog endast i halva glas.
Mortimer talade om prins Eugens tavlor på senaste utställningen; han var särskilt förtjust i ”Det gamla slottet”. Samtidigt följde han med ögonen Tomas’ rörelser; så fort denne ställt ifrån sig brännvinsflaskan, fattade han den med en elegant handrörelse, och utan att göra något avbrott i den mening han nyss påbörjat slog han sitt glas så demonstrativt fullt, att det rann över.