— Då måtte du allt ha varit bra lurvig...
Greta snokade fram och tillbaka i rummet, fick fatt i en handduk, doppade den i vatten och började tvätta av blodet från hans kind. Under tiden gick såret upp på nytt, och blodet började sippra fram, droppe efter droppe; Greta stod villrådig. Äntligen tog hon beslutsamt en tidning, rev av en stor remsa i marginalen, blötte den i vatten och plåstrade fast den längs över skråman. Därefter tog hon för säkerhets skull ännu en remsa och lade den i kors över den förra.
— Så där, nu är det bra.
— Tack, sade Tomas. Nu kan du gärna gå din väg, så är jag snart färdig.
— Har du tagit fram någon ren skjorta då, det är ju söndag i dag... sista söndagen före jul... Det är ett förskräckligt slarv, man skall alltid ta fram rent linne på lördagskvällarna, innan man går och lägger sig... Men det är sant, du var ju sned i går afton.
Greta drog ut en byrålåda och började riva om. Plötsligt brast hon i skratt.
— Nej, men vad är det här! En liten trumpet! Var har du fått fatt i den? Tu, tu-tu, tu-tu-tu!
Greta satte den för munnen och tutade av alla krafter, tills hon icke förmådde mera; hon kiknade av skratt. Därefter tog hon fram skjorta, strumpor och kalsonger och lade dem på täcket mitt för näsan på Tomas.
— Adjö, skynda dig nu...
I dörren stannade hon ännu en gång och sade lågt, med en helt annan och allvarligare röst än förut: