— I en tid som vår sprida de ingen glans över vårt stånd, snarare löje, och i krig äro de helt enkelt farliga. Det skulle dessutom göra ett gott intryck på riksdagen...

Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, mörka ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst manligt över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon såg av den aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack med honom, att han var högt värderad av sina förmän.

Professor Weber hade fru Brehm. Det skulle varit omöjligt att av detta lilla skära, barnsliga rokokohuvud med det redan vitnande håret sluta sig till en prövad och erfaren kvinna, vars starka natur sund och oskadad gått igenom svåra kriser. Hon hade växt upp under brydsamma omständigheter, och hennes äktenskap hade icke varit lyckligt. Hon var sedan åtta år tillbaka skild från sin man, en bankrutterad köpman, som efter en del inkorrekta transaktioner flyttat över till Amerika. Hon mottog nu ett årligt underhåll för sig och sina barn av sin svärfar, som var mycket förmögen och som dessutom avgudade henne; därtill förtjänade hon själv icke så obetydligt på översättningar. Omgiven av sina tre barn och en släkting, fröken Berger, framlevde hon nu den lyckligaste tiden av sitt liv i en liten våning vid Döbelnsgatan. Utom svärfadern, som var änkling, voro Webers och Arvidsons hennes närmaste och nära nog hennes enda umgänge; hon var en gammal ungdomsväninna till fru Weber.

Professorn fyllde på hennes glas då och då, men konverserade icke särdeles livligt; han satt och tänkte över ett litet tal, som han hade för avsikt att hålla. Gabriel Mortimer, hennes granne till höger, underhöll henne i stället flitigt om litteratur, ett ämne som i hög grad intresserade henne.

Fru Mortimer sökte förgäves få i gång ett lärorikt samtal med pastor Caldén, en medelålders man med kal hjässa och skarpa ögon, och vars mörka prästrock bröt hårt av mot de övrigas vita skjortbröst och ljusa toaletter. Han besvarade hövligt men undvikande alla de spörsmål angående mänsklighetens lifsfrågor, som den talföra fru Mortimer i muntert virrvarr lät hagla om hans öron. Han ville icke gärna draga in det som för honom var det högsta av allt i en flyktig bordskonversation, och om likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskränkte sig därför till kortfattade och något torra svar, bakom vilka fru Mortimer icke visste om hon skulle se en snillrik mans djupsinne eller den tillbakadragne lärdes brist på sällskapsvana. Den hövliga ironi, som de i själva verket dolde, undgick henne lyckligtvis helt och hållet. Pastor Caldén var icke ett geni, men han hade det gemensamt med geniet, att varje annan tankesfär än hans egen för honom var tom skugga och overkligt gyckel, ty han hade levt sig till den och in i den. Av tvivel hade han aldrig känt något annat än den samvetsömme mannens tvivel på sig själv, sin kraft och sin värdighet att föra fram en stor sak. Hans brinnande nitälskan, för vilken alla sidohänsyn skingrades som dimman för solen, var just på väg att draga honom fram från hans anspråkslösa lärareverksamhet vid en skola och göra honom till en andlig makt, en faktor att räkna med och en fruktansvärd motståndare till den moderniserande riktningen inom huvudstadens religiösa värld och dess främste målsman, en högre frisinnad och mycket populär prästman, som likt en ny Absalom blivit hängande vid håret mellan barnatrons himmel och bondförståndets jord. Bakom den stenhårda egenrättfärdighet, med vilken pastor Caldén förfäktade den sak han gjort till sin, låg det djupare själsstrider än dem världen kände. Hans städerska hade mer än en gång stannat undrande, nästan rädd, då hon genom den stängda dörren till hans studerkammare hört honom bedja — lågt, men med en intensitet, så att det knakade i trähuset.

— Vad ni har blivit förändrad, sedan ni blev gift! viskade fru Wenschen med en lång, melankoliskt eftersinnande blick bakom solfjädern till Gabriel Mortimer.

Mortimer hade varit gift i närmare tio år, men i fru Wenschens ögon var han alltjämt nygift.

— Ja ja, svarade Mortimer. Isynnerhet ur er synpunkt...

Hon gav honom en milt tillrättavisande spark på smalbenet med sin lilla knubbiga, handskskinnskodda fot. Hennes ansikte hade fått ett stramt, korrekt, nästan förnärmat uttryck.

— Aj, sade Mortimer.