Willy gick.
En röd solstrimma lekte i rökskyarna i rummet och bland bronssakerna på skrivbordet. Ute i salen satt Mortimers äldsta flicka, en liten åttaåring, och klinkade på en etyd.
Tomas kom fram med sitt ärende.
— Femtio kronor, murrade Mortimer småskrattande, det är inte småsaker...
Han tog fram en femtiokronesedel, knycklade ihop den och stoppade den på halsen på Tomas under stärkkragen.
— Du går den breda vägen, tycks det, tillade han något allvarligare. Gå på med det, men akta dig för diket!
Han gick fram och tillbaka i rummet med cigarren i mungipan. Då han kom förbi soffan, där Tomas satt, strök han honom lätt över håret i förbigående, liksom i distraktion, utan att säga något. Därefter sjönk han ned i gungstolen. Han hade plötsligt blivit tankfull och tyst. Hans ansikte hade fått samma uttryck, som det haft några ögonblick under Arvidsons middag — ett uttryck av grubbel över något förlorat, något bortglömt, eller över något som man en gång hade lovat honom och som aldrig kom.
Klockan var halv åtta, då Tomas gick från Mortimer. Det dröjde ännu nära en timme, innan Ellen blev ledig.
Tomas drev omkring.
Solen var redan borta, och det började skymma.