— Jag skriver på ett drama. När det blir färdigt en gång, skall jag hyra ett band och resa omkring och spela det.
En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken från cigarretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. Därute glittrade det över vågskvalpet på Strömmen, så att det nästan gjorde ont i ögonen.
Rhenvinet tindrade i glasen.
— Det är sant, inföll Hall, du kan gärna gå med på operan i kväll. Jag köpte ett par biljetter åt mig och Jean Arvidson, men han blev hindrad. Går du med?
— Ja gärna.
— Nå, det var bra.
Hall tömde sitt glas långsamt och fyllde det på nytt. Med ens reste han sig hastigt.
— Jag tror att jag är tvungen att gå nu, jag skall träffa en bekant klockan tre. Nå, vi träffas i kväll alltså...
— Ja, du är väl hemma vid sjutiden, jag kommer upp till dig.
Tomas blev sittande en god stund ännu, tung i huvudet av vårluften och av vinet. Han hade ånyo kommit att tänka på den unga flickan i handskbutiken. Medan hon hjälpte honom att draga på handskarna, hade hon ett par gånger betraktat honom förstulet, då hon trodde att han icke märkte det.