— Utö... Det låter som om det skulle ligga allra längst ute vid havet...
Han skrev några rader till modern och lämnade dem åt ett stadsbud, därefter gick han ombord.
Det hade blåst upp en frisk östlig vind. Måsarna på strömmen skreko och larmade, seglade i vida kretsar fram och åter över vattnet, tindrande vita, sköto pilsnabbt ned mot vattenbrynet som lysande stjärnfall mitt på dagen och stego åter upp med något sprattlande och blankt i näbben. Ångvisslor skuro genom luften, slupar och farkoster av alla slag korsade varandras väg, och solen blänkte fram som en mattröd kopparskiva genom moln av stenkolsrök. Tomas stod betagen och följde med ögonen en bländvit mås, som nyss hade strukit så tätt förbi hans huvud, att han kunde känna fläkten från hans breda vingar och se hans vildfågelsjäl tindra fram i det lilla kolsvarta ögat. Han spände långsamt en vid halvcirkel in över Skeppsbron, vilade några sekunder över popplarna och blodlönnarna i den lilla tysta och oåtkomliga sagoträdgården mellan slottets flyglar, tog därefter vägen åt öster, ut över strömmen, och blev borta i det blå.
Ångbåten lade ut. De trånga Skeppsbrogränderna defilerade förbi som en rad av svarta källargluggar, och i det nät av broar och viadukter, som bildar övergången från Staden till Söder, kröpo människorna om varandra som myror. I Stadsgården var det svart av kolångare med rött i vattengången och av kolbärare, på vilkas ansikten han trodde sig kunna se, hur kraftigt de svuro över hettan. De höga granitväggarna med de i berget utsprängda trapporna väckte till liv hos honom ett dunkelt minne av att han någon gång i skoltiden hade gått upp för dessa trappor i sällskap med Märta och Greta — någon dag i jullovet, med snö och grå himmel... På den tiden hade han ännu icke upptäckt, att Märta Brehm var vacker, och det var hon kanske icke då. De båda flickorna hade gjort narr av honom hela tiden, av någon anledning som han icke längre erinrade sig... På södra bergen tog idyllen vid, småstadsidyllen med stugor och plank och mörka, svala fläckar av grönt. I en hängmatta under ett stort kastanjeträd låg en rödklädd ung flicka och sov.
Djurgårdens villor dansade förbi, och Blockhusudden passerades. Det gamla förfallna tullhuset med sitt branta tegeltak badade i solen, och på gårdsplanen, där gräset växte högt mellan kullerstenarna, låg en lat, gul hund tillplattad som om han varit målad på marken och sträckte alla fyra benen ifrån sig så långt han kunde.
Ute på Värtan friskade vinden upp. Skummet yrde kring bogen och stänkte ända upp i ansiktet på Tomas, som stod uppe på kommandobryggan och pratade med kaptenen. Han hade glömt alla sina sorger och åter kommit i glatt humör.
Då klockan närmade sig fyra, gick han ner i matsalongen för att äta middag.
Det var nästan tomt därnere. Två rödbrusiga lantbor hade just slutat att äta, då Tomas kom in; de betalade och stego upp på däck. Vid ett bord satt styrmannen ensam och åt med religiöst allvar. Det var en solbränd man med mörka ögon och svart hakskägg. En blek ung flicka passade upp honom med mjuka slavinnerörelser, utan att säga ett ord.
Tomas drack två glas brännvin och en flaska öl. Han var i ett äkta reslynne och hade kommit i en stämning som om han vore ute på upptäcktsfärd efter okända världar. Han visste ingenting om Utö. Kunde det bo några människor därborta? Några stackars fiskare troligtvis, som frukta Gud, ty det bruka fiskare göra, och mörda och stjäla litet, när det faller sig så, och leva av sur strömming... Så erinrade han sig, att han någon gång hört talas om Utö gruvor. Skulle det alltså finnas gruvor där? De voro väl för längesedan nedlagda.
Styrmannen förde ett viskande samtal med uppasserskan borta i andra ändan av rummet. Det slutade med en kort handtryckning; flickan rodnade svagt, och mannen gick upp på däck.