Havet överröstade honom. Han kände läpparna röra sig, men hörde intet.
— Märta! ropade han slutligen med ansträngande av sina lungors yttersta kraft.
Och häpen, förfärad över att höra ljudet av sin egen spröda och tonlösa röst tunt som ett knivblad skära genom dyningarnas brus, vände han om, darrande i hela kroppen och med en blick, som letade efter gömda lönnmördare i varje snår, sökte upp gångstigen och kom springande tillbaka till den vik på andra sidan av ön, där båten låg förtöjd.
Han gick icke genast ombord, ty han kände att han icke kunde sova. Han satte sig på en sten och lät blicken glida, än ut över fjärdarna, än ned på ångbåten, en liten underligt hopkommen människoleksak, som låg inklämd därnere mellan klipporna och speglade sig i det mörka, grönklara vattnet. På överdäcket rörde sig två gestalter i skarp avskuggning mot den gulröda aftonluften. En kraftig man — två mörka ögon, ett svart skägg — och en mjuk slavinnegestalt med ett blekt ansikte. Det var hon som talade, och han hörde på — oroligt otåligt, medan han flyttade kroppens tyngd över från det ena benet till det andra, stack händerna i fickorna och åter tog dem bort. Vad talade hon om? Hennes röst lät gråtfärdigt bedjande och dock behärskad — som om hon erinrade honom om ett löfte... något gammalt löfte, som han kanske helst ville glömma... Och han vände bort huvudet och mumlade något, medan hennes blickar oavvänt hängde vid hans mun... Så gingo de in, och det blev tyst.
Klockan hade blivit elva. Tomas steg ombord, gick ner i aktersalongen och lade sig halvt avklädd på en soffa. Han låg länge vaken, ty han tänkte på Märta. Långt fram på natten somnade han äntligen med örngottskudden hårt pressad mot sitt bröst.
[VIII]
Det duggregnade ihärdigt, och gatan luktade våt makadam, och klockorna ringde till högmässa, ty det var söndag. Tomas kom ut från en rakstuga, blek och med rödkantade ögon; han sov dåligt om nätterna på de sista veckorna.
Han skulle möta sin mor i Jakobs kyrka. Det hade blivit en sådan tomhet ini honom och omkring honom, att han utan lång tvekan gav vika för ögonblickets alla växlande impulser, och då modern kom in till honom på morgonen, medan han ännu låg, och med sin blidaste röst bad honom att följa sig i kyrkan, hade han icke hjärta att säga nej. Han gick ju nästan aldrig i kyrkan; men det var kanhända icke rätt. Om det kanske denna dag kunde ske ett omslag i hans liv...
Han tänkte på dessa saker, medan han långsamt gick Grevturegatan utför. Han hade ingen psalmbok i handen, ty han var rädd att möta någon bekant.
En gammal fru, klädd i en brun, trådsliten kappa, kom ut ur en port i sällskap med en ung gosse i gymnasistmössa. De gingo båda i samma stillsamma söndagstakt, och båda hade psalmböcker i händerna. Tomas kände genast igen den gamla frun: det var Ellens mor. Han hade sett dem tillsammans i Humlegården någon söndagseftermiddag i maj. Gossen var alltså hennes bror, han som så gärna ville bli läkare...