Sommarsolen hade icke förmått något mot hans färglösa hy. Han satt där, vit i ansiktet som en pudrad clown, och läppjade på sin vermouth med samma uttryck av blekt tålamod som alltid.
De talade om fruntimmer.
Grosshandlar Wenschen och fabrikör Grenholm sutto vid ett bord i närheten och drucko konjak och vatten; efter en stund kom också doktor Rehn och slöt sig till dem.
De tre herrarnas båda fruar voro på landet.
Herr Grenholm hade ett gråsprängt romerskt patricierhuvud på en något tung kropp. Doktor Rehn var en ännu smärt och välväxt herre på omkring femtio år.
Man talade politik; herr Wenschen var frisinnad utan att likväl vara radikal på något sätt, men han blev oavbrutet överröstad av herr Grenholm och doktor Rehn, som i alla punkter hade fullkomligt lika åsikter, nämligen strängt konservativa.
Gabriel Mortimer kom förbi kaféet; då han såg Tomas och Hammer gick han in och hälsade på dem och bad Tomas komma ut till Dalarö nästa söndag med modern. Han var på väg ner till ångbåten, men hade egentligen icke bråttom; han slog sig ned och drack en flaska vatten.
Man hade kommit in på den nyare litteraturen och diskuterade bland annat en romanförfattare, vars namn för några år sedan hade flutit upp på de ändrade litterära konjunkturer, som blevo en följd av reaktionen mot landets främste diktare. Han var en av de många bland åttiotalets män, som senare ha kommit på bättre tankar. Hammer satt just och talade om en av hans böcker, då han själv gick förbi ute i allén.
De tre männen logo.
Karl Hammers löje var bitande.