Tomas och Hammer hade blivit så gott som ensamma på platsen.
Insekterna surrade omkring dem. Det rådde en lindrande svalka i den djupa skugga, som sov under de gamla lindarnas bladverk och svarta kvistnät och som ytterligare fördjupades invid husets mörka, grå mur.
Tiggargummor, blomsterflickor och invalider med nyckelringar kommo in den ena efter den andra och ville göra affärer. Tomas, som var lättrörd och ännu icke hade sett mycket av nöden, tog gång på gång upp sin portmonnä, medan Hammer satt oberörd som en bild med ett kallt småleende över den andres frikostighet.
— Skriver du aldrig något nu för tiden? frågade Tomas slutligen då tystnaden började bliva långvarig.
Hammer dröjde något med svaret, som om han fann frågan svagt motiverad.
— Åjo, sade han torrt, jag skriver nog ett och annat ibland. När jag har tid och lust. Men jag trycker det inte.
— Men varför det?
— Jag har gott om tålamod. Jag väntar min tid. En gång kommer den.
De hade icke något vidare att säga varandra. Tomas skulle för övrigt gå hem och äta middag, ty klockan var över fyra; han betalade sin vermouth och gick. I förbigående uppfångade han en glad nick från en av uppasserskorna, en livlig flicka med svarta ögon, med vilken han sommaren förut hade stått på god fot. Han återgäldade den med en slyngelaktig grimas.
Hammer satt ensam kvar.