— Det är en storartad dag, sade Tomas. Vi måste hitta på något!
— Ja, sade Märta lågt och dröjande, vi måste hitta på något...
Och hon betraktade honom tyst med vidöppna ögon. Slutligen såg hon sig omkring med en hastig blick, tryckte sig tätt intill honom och kysste honom. Det fanns ingen i närheten mer än en gammal dalkulla, som böjd och krokig gick på gräsmattan och krattade blad.
Därefter föll hon i gråt.
— Vad fattas dig? frågade Tomas.
Hans röst var upprörd.
— Ingenting, ingenting...
Hon torkade sina tårar, och efter ett par minuter var hon sig åter lik, leende och käck. De följdes åt nedåt staden, obekymrade om människorna, som sorlade omkring dem.
Det var livligt på gatorna.
På Biblioteksgatan var Tomas nära att bliva kullkörd bakifrån av en droska; i droskan sutto konsul Arvidson och Jean. Kusken saktade hästarna för ett ögonblick, och man utbytte hälsningar i förbifarten. Konsuln strålade av hälsa och ungdom, och hans hand var mjuk och varm. Jean var blek som alltid, och hans blick gled undan längs med husraden, medan han räckte Tomas sin kalla och fuktiga hand.