Tomas och Märta gingo upp till värdshuset för att äta frukost. De fingo ett stort, lågt rum med blommiga gardiner för de gammaldags, sextonrutiga fönsterna, vilkas utsikt nästan helt och hållet var skymd av det röda vilda vin, som i cirklade och vridna rankor klängde upp utmed husets väggar. Mitt i den breda soffan låg en stor, vit katt och sov.
Tomas stängde omsorgsfullt dörren efter jungfrun som serverat dem.
— Jag är så lycklig i dag, sade Märta, då de efter slutad frukost gingo den avlövade poppelallén fram till slottet, förbi kapellflygeln och ned i parken.
— Jag känner mig som om aldrig något ont skulle kunna hända oss två. Molnen segla förbi oss däruppe; det är inte på oss det skall regna i dag. De segla långt bort till främmande trakter, och där kommer det att brista lös över människor, som jag inte känner och inte bryr mig om.
Tomas svarade icke genast. Han gick och såg på molnens spegelbilder i parkens dammar och kanaler. Det mörka vattnet återgav dem med en djupare färg, än den de hade uppe i rymden.
— Men du grät, när vi träffades i Humlegården, sade han slutligen.
Märta teg.
— Varför grät du, när du kysste mig? Säg mig, varför du grät!
— Det var ingenting... Jag kände mig så betryckt ett ögonblick, jag vet inte själv varför. Kanhända var det någonting i alla fall.
— Du måste säga mig vad det var!