Ack, hvad bekymmer jag har för min egen skull och för allas!
Icke för bröllopet dock, skönt ledsen, så mycket jag sörjer; 250
Finnas ju nog Achaiinor ändå på sjelfvaste kringhafs
Ithaka än, och i öfriga städerna andra dessutom;
Men om underlägsne i kraft så mycket vi äro
Gudalik Odyseus, så att ej uppspänna vi gitte
Bågen, hos efterkommande ock det är nesa att höra. 255
Honom talade till Antinoos, son af Eupeithes:
O Eurymachos, så det ej sker; sjelf saken du känner.
Gudens heliga fest idag här firas i hela
Landet; och ho vill då väl spänna en båge? men läggen
Stilla den bort; dock kunne vi yxarna samtliga låta 260
Stå som de stå; ty, jag tror, till Laertiaden Odysseus'
Salar, att dem borttaga, ej någon menniska kommer.
Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla,
Att vi må, offrande, lägga den krokiga bågen ifrån oss!
Och getherden Melanthios, bjuden att sedan imorgon 265
Getter oss bringa, som äro i samtliga hjordarna ypperst,
Att vi må lårena ta bågkunnig Apollo till offer,
Och sen bågen försöka, och täflingsstriden besluta.
Så Antinoos sade; och dem var talet behagligt.
Och herolderna sen tvättvatten dem hällde på händren, 270
Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde,
Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrar behörigt.
När de nu offergjutit, och druckit så mycket dem lyste,
Strax, anstemplande svek, mångråde Odysseus begynte:
Hören mig, friare alle till vår storståtliga drottning, 275
Att jag må säga er det, som hjertat i bröstet befaller.
Men Eurymachos mest jag bland er, och Antinoos, gudskön,
Beder, emedan jemväl tillbörligen detta han talte:
Nu att lemna bågen derhän, och åt gudar förtro sig.
Guden imorgon skall ge framgång åt den han behagar. 280
Lemnen nu derför åt mig välglattade bågen, att äfven
Jag må händer och kraft bland er försöka, om samma
Styrka är qvar, som fanns i de smidiga lemmarna fordom,
Eller om henne för mig kringvankandet ödde och vårdbrist.
Så han sade; och desse förskräckligen harmades alle, 285
Fruktande, att han skull' spänna kanske välglattade bågen.
Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:
Usle bland fremlingar du, ej ringaste vett i dig finnes!
Är du ej nöjd dermed, att med oss, storståtliga, ostörd
Gästa? Och tar du ej del i vårt mål, och hör du ej äfven 290
Våra ord och vårt prat, som dock ej nånsin en annan
Fremmande man eller tiggare alls tillstädjes att höra?
Men det håningljufliga vin dig dårar, som andra
Skadar, eho omåttligt det tar, och ej dricker ordentligt.
Vinet också Kentauren, den bålde Eurytios, fordom 295
Dårade i Peirithoos' sal, stormodige drottens,
Hos de Lapither; enär han med vin sitt sinne bedårat,
I Peirithoos' hus ursinnig han öfvade nidverk.
Hjeltarne grepos af harm, och rusande släpte de honom
Genom farstun, och skuro med obarmhertige kopparn 300
Näsan och öronen af; men han i sitt sinne bedårad,
Vandrade, släpande kring i vanskliga hjertat sin ofärd;
Dän utvecklades sen Kentaurers strid och Lapithers,
Men först drabbade dock vinrusige mannen hans ofärd.
Så stor skada åt dig bebådar jag ock, om du bågen 305
Spänna försöker; ty ej välfägnad du sedan skall finna
Uti hela vårt land; och dig strax på svarta galejan
Till kong Echetos hän, som är alla menniskors bödel,
Skole vi sända, och dädan ej kommer du; derför beskedligt
Drick du, och ej inlåt dig | strid med männerne, unga! 310
Honom talte då till förståndiga Penelopeia:
O Antinoos, icke är bra, eller rätt, att du kränker
Så Telemachos' gäst, som kommit till detta palatset.
Räds du, om fremlingen gitter Odysseus' väldiga båge
Spinna, förlitande sig på händren och krafterna sina, 315
Att han bringar mig hem, och mig utkorar till maka?
Nej, slik önskan ej sjelf engång han hyste i hjertat;
Och ej någon af er må derföre ängslad i själen,
Härstäds gästa; förty omöjligen skickar sig sådant.
Henne Eurymachos, Polybos' son, genmälte, och sade: 320
Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,
Ej vi befare, att denne dig äktar, och ej det sig skickar,
Utan vi blygas för männernas prat och för qvinnornas äfven,
Att ej en skalk bland Achaierna så må framdeles säga:
Visst långt ringare män till den väldige konungens maka 325
Fria, då alldeles ej välglattade bågen de spännde,
Utan en annan man, kringstrykande tiggare, anländ,
Bågen spände helt lätt, och sköt yxögonen genom.
Så skall han säga; och det oss samtliga lände till smälek.