Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 330
O Eurymachos, ej godryktige pläga i landet
Vara de män, som på skändeligt sätt uppfräta den ädles
Hus; hvi samken J eder uppå så nesliga bragder?
Fremlingen här mellertid är nog välfyllig och högvext,
Ock till ståtelig man han berömmer sig vara en ättling. 335
Thy välglattade bågen nu gen, att vi alle må skåda!
Så förkunnar jag eder, och det fullbordas isanning:
Spänner han bågen, och ger utmärkelsen honom Apollon,
Granna kläder på honom jag klär, båd' mantel och lifrock;
Ger så ett eggigt spjut, skyddsvärn mot hundar och männer, 340
Jemte ett tvebetts svärd; ger skor också på hans fötter,
Samt affärdar, ehvart hans hjerta och sinne må lysta.
Henne Telemachos den förståndige, svarte, och sade:
Moder, ej någon finns bland Achaierna mera befogad,
Än jag, bågen att ge eller vägra åt den, mig behagar, 345
Icke bland dem, som uppå det klippiga Ithaka herrska,
Icke på öarna heller invid hästnärande Elis.
Ingen dessa mig kan ovillig tvinga, om äfven
För everdelig tid åt fremlingen bågen jag skänker.
Utan gå på ditt rum, och bestyr om ärender dina, 350
Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana,
Att till arbete gå; om bågen må männerne vårda
Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.
Hon, förvånad dervid, på sin kammare åter begaf sig,
Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat 355
Men då i högan loft hon hade med tärnorna uppgått,
Gret hon der Odyseus, sin älskade make, tills sömnen
Ljuf på dess ögonlock nedskickade Pallas Athene.
Nu tog krokiga bågen i hand svinherden, den ädle;
Friarne alle dervid då bannade honom i salen. 360
Och så talte ibland högmodiga svännerna mången:
Hvart, olycklige våp, svinherde, nu bringar du kruma
Bågen? De snabbe hundarne snart dig fräta hos svinen,
Hvilka du fostrat, från menskorna skild, om eljes Apollon
Oss miskundelig är, samt öfrige gudarne alle. 365
Så de talte; men han nedlade då bågen på stället,
Rädd, emedan så månge i saln påbannades honom.
Telemachos deremot ock hotande höjde sin stämma:
Far, bär bågen du fram! Ej väl hörsammar du alla.
Akta, att ej, skönt yngre jag är, jag åt fältet dig jagar, 370
Kastande med slungstenar; i kraft dock yppare är jag.
Ack, att så mycket, än alla de friare, hvilka i huset
Finnes, i händer jämväl och i kraft jag yppare vore!
Då jag skulle minsann förskräckligen en och en annan
Jaga utur vårt hus; förty nidbragder de stempla. 375
Så han sade; åt honom dervid gladt logo nu alle
Friarne, som afstodo ifrån sin häftiga vrede
Mot Telemachos; ock svinherden bärande bågen,
Lade densamma i händren utaf mångvise Odysseus.
Kallande ut, tilltalte han fosterskan Eurykleia: 380
Telemachos dig befaller, förståndiga Eurykleia,
Att tillåsa i saln tättfogade dörrarna alla.
Men om någon därinne ett sorl eller suckan förnimmer
Af de männer, som fallit i snarorna våra, hon gånge
Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'. 385