Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne.
Och hon dörrarna stängde till boningsbeqväma palatset.
Tyst ur huset Philoitios ock sprang ut med detsamma,
Riglade dörren derhos till välkringgärdade gården.
Låg så, inunder portiken, ifrån trerodda galejan 390
Hyblinga tåget, hvarmed han dörrarna fäste, och in gick.
Ock sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit,
Blickande an Odyseus, som ren handterade bågen,
Vändande rundtomkring, och försökande hitåt och ditåt,
Om ock maskarne hornet förtärt, då herren var borta. 395
Och han talade så, anblickande närmaste grannen:
Han som bekikar så noga, minsann förstår sig på armbost,
Anten ett sådant han har der liggande hemma i huset,
Eller han ärnar sig göra ett slikt; se, hur han med händren
Vänder det hitåt och dit, den i ondt konstkunnige betlarn!
Sade en annan ibland högmodiga svännerna åter:
Måtte han jemt så stor lycksalighet få på sin andel,
Som han är nånsin i verlden i stånd, den bågen att spänna!
Friarne ordade så; men strax mångråde Odysseus,
Sen på den väldiga bågen han lyft, och den noga betraktat, — 405
Likasom då när en man, välkunnig i sång och i strängspel,
Lättligen spänner en sträng vid nygjord hals på sin cittra,
Fattande tag tvesides uti välvirade tarmen: —
Så förutan besvär ock spännde sin båge Odysseus;
Grep med högra handen uti, och pröfvade senan, 410
Men hon klingade grannt, i sitt ljud en svala ej olik.
Här bland friarna vardt stor ängslan, och färgen hos alla
Byttes, och Zeus thordönade högt, meddelande tecken.
Gladde sig sedan dervid mångpröfvade, ädle Odysseus,
Derför, att nu klokråde Kronos' son gifvit ett tecken. 415
Tog så den ilande pil, som der låg framtagen på bordet
Ensam; de öfriga än uti det hålkade kogret
Lågo, dem innan kort Achaierne skulle bepröfva.
Fattande bågen vid grepet, han drog på pilen och senan,
Sittande qvar på sin stol der han satt, och skickade pilen, 420
Siktande rakt framåt, samt träffade yxorna alla,
Från den första till sista, och ut framträngde alldeles
Kopparvigtige piln; Telemachos talte han sen till:
O Telemachos, skam ej har du af gästen som sitter
Här i din sal; ej skjöt jag ju bom, ej spännde jag bågen 425
Länge och drygt; ännu jag krafterna raska besitter,
Än ej sådan jag är som belackande friarne skända.
Nu är det tid, att också åt Achaierna reda en qvällsvard,
Innan det mörknar, och sen vi skole oss eljes förlusta
Med strängspel och med sång, som äro kalasernas smycken. 430
Sade; ock gaf en vink, påhängde så eggige svärdet
Telemachos, kärälskelig son af ädle Odysseus;
Fattade sedan spjutet i hand, ock ställde sig nära
Honom vid stoln, der han satt, med glänsande kopparn beväpnad.
Tjugondeandra Sången.
Trasorna kastade från sig nu mångråde Odysseus,
Och på den höga tröskelen sprang, med bågen och kogret,
Fullt af pilar, och der han ilande pilarna hällde
Framför fötterna ut, och talte bland friarne sedan:
Här nu den vidtutseende kamp fullbordad är vorden; 5
Nu jag ett annat mål, dit aldrig en dödelig måttat,
Vet, om jag träffar det, och mig ger äran Apollon.
Sade; och mot Antinoos sköt hvassuddiga pilen.
Denne var just i beråd att lyfta den granna pokalen,
Den tveörade, gyllne, och höll den i händerna redan, 10
För att dricka af vinet; på död han ej i sitt sinne
Tänkte; och ho bland gästande män ock skulle förmodat,
Att en ende bland många, änskönt hur modig han vore,
Skulle en skändelig död anstempla och svarta förderfvet?
Siktande nu, med piln Odyseus sköt honom i halsen; 15
Udden trängda sig fram tversgenom den fylliga nacken.
Åt en sida han böjdes, och bägaren stjelptes ur handen
På den sårade; högt stor ström framträngde ur näsan
Strax af menniskoblod, och påstunden bordet ifrån sig
Sparkade han med sin fot, samt rätterna spillde på golfvet. 20
Bröd och stek om hvaran här mängdes, och nu i palatset
Friarne stojade högt, då de sågo den stupade mannen.
Upp de från stolarna foro; och väsnades kring i palatset,
Och välfejade väggarna grannt med ögonen mätte.
Dock ej fanns der en sköld, ej väldigt spjut till att taga. 25
Derför med vredgade ord, Odyseus de skymfade genast: