Fremling, du skjuter på män förderfligt! ej mera i andra
Kämpalekar du går; nu är dig säker din ofärd.
Ock har du dräpit den man, som bland samtlige kämpar den bäste
Är på Ithakas ö; dig gamarne skola förtära. 30
Yttrade så enhvar, emedan de trodde, han dödat
Antinoos ovillig, och det ej dårarne visste,
Att olyckornas mål ren sväfvade öfver dem alla.
Bistert blickande talte dem till mångråde Odysseus:
Nidingar, mer ni ej trodde, att återvända jag skulle 35
Hem från Troernas land, emedan mitt hus J förödden;
Och våldsamligen liggen i bädd hos de tjenande tärnor,
Och till min maka friat, ehur sjelf ännu jag lefver,
Utan, att rädas för gudar, som bo i rymliga himlen,
Eller för menniskors hämd, som skall er nå i en framtid. 40
Nu olyckornas mål ren öfver er alla är fästadt.
Så han sade; och genast betog blek rädsla dem alla.
Och hvar blickade kring, hur han sluppe det svåra förderfvet.
Blott Eurymachos ordade då till honom, och svarte:
Om du nu är Odyseus, Ithakesiern, kommen tillbaka, 45
Detta medrätta du sade, ty slikt de Achaier föröfvat,
Skändliga saker många i salarna, många på landet.
Men der ligger han ren, som till alltsamman var skulden,
Antinoos; förty det var han, som stemplade detta,
Ej så mycket, af lust eller brist, på bröllop begifven, 50
Utan i annat beråd, som ej verkställde Kronion,
Att han måtte som kong vältrefliga Ithaka styra
Sjelf, och läggande sig i försåt nedgöra din ättling.
Och nu ligger han der i sin blod; förskona du folken
Dina; men vi umgällande framdeles alle i landet, 55
Hvad som i salarna här uppdrucket har blifvlt och ätet,
Bringande samman, enhvar af ett tjog oxar i värde,
Skole betala dig koppar och gull, tilldess att ditt hjerta
Blidkas; och ej mellertid förtryteligt är, att du vredgats.
Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 60
Nej, Eurymachos, skönt allt fädernegods J mig gåfven,
Allt hvad nu J besitten, och skönt än andras J bragten,
Så ej skulle jag ens mer hejda från dräpandet händren,
Förrän friarne här umgällt tillfullo förfånget.
Nu är valet er fritt, att antingen strida i öppen 65
Fejd, eller flykta, eho sin död och bane må undgå;
Men jag ej menar, att någon det svåra förderfvet kan slippa.
Så han sade, för dem der löste sig knäna och hjertat.
Och Eurymachos återigen tilltalte dem sedan:
Vänner, ej hejda han skall de ovidrörliga händren; 70
Utan emedan han tog välglattade bågen och kogret,
Frän den fejade trösklen han skjuter tilldess han oss alla
Nedergjort; thy varom alltså betänkte på striden.
Dragen svärdena ut, och hållen er borden till skyddsvärn
Mot snardödande skotten: och låtom oss ruse på honom 75
Alle, ifall om vi honom från trösklen och dörren fördrifve.
Vandrom i staden också; och hjelp må snarligast sändas;
Då han skulle kanhända nu sist afskjuta en båge.
Så han sade; och drog det hvassa svärdet ur skidan,
Kopparne, tvesids eggigt, och sprang dermed på Odysseus, 80
Skriande hiskeligt till; i detsamma den ädle Odysseus,
Sändande af sin pil, sköt honom i bröstet vid vårtan,
Och i hans lefver fäste den ilande piln; och ut handen
Svärdet på golfvet han slängde; och sjelf kullstörtad med bordet
Damp han i svängande fart; men rätterna spilldes på marken, 85
Jemte en dubbelpokal; och mot jorden med pannan han stötte,
Kränkt i sin själ, och med fötterna två han stolen tillika
Sparkade långt derifrån; kring ögonen höljde sig mörker.
Amphinomos sprang upp mot ärebekrönte Odysseus,
Rusande fram, samt drog ur skidan det eggiga svärdet, 90
Om han veke från dörrn; men honom stack dessförinnan
Telemachos baktill med den kopparspetsade lansen
Mellan skuldrorna då, att den gick rakt bröstet igenom.
Slamrande föll han omkull, och stötte med pannan mot jorden.
Telemachos sprang dädan, och lät långskaftiga spjutet 95
Bli i Amphinomos qvar; ty han räddes, att någon Achaier,
Bäst långskaftiga spjutet han drog, pårusande skulle
Antingen båra igenom med svärd, eller hugga från sidan.
Sprang så fördenskull dän, och kom helt snart till sin fader,
Stannade nära bredvid, och talade vingade orden: 100
Fader, en sköld vill jag bringa dig strax och lansarna tvenne,
Samt välkopparne hjelm, som tätt till hufvudet sluter;
Ock vill jag sjelf mig väpna, och ge svinherden en rustning,
Samt koherden också; ty bäst är, vara beväpnad.