Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 105
Spring du och tag, sålänge jag pilar har att mig värja,
Att de ej mig, som är ensam, må kunna fördrifva från dörren.
Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren,
Och till gemaket begaf sig, der herrlige vapnen förvartes.
Sköldarna fyra der valde han ut, och lansarna åtta, 110
Hjelmarna fyra derhos, tättaglige, kopparbesmidde.
Dessa tog han, och snart anlände till älskade fadren.
Sjelf kring kroppen tillförst derefter han klädde sig kopparn;
Så hans tjenare ock påklädde sig prunkiga vapnen,
Och sig ställde omkring krokrådige, vise Odysseus. 115
Denne, sålänge, att värja sig med, än pilar han hade,
Städs bland friarna en nedgjorde i egna palatset,
Utan att fela sitt mål, och de stupade tätt på hvarandra.
Men när pilar ej mer bågskjutande konungen egde,
Bågen invid dörrposten uti storkgrundade salen 120
Drotten mot insidsväggen, den strålande, ställde att hvila.
Sjelf han på axlarna tog den fyrhvarfsfogade skölden,
Satte på väldiga hufvut också vällagade hjelmen,
Tagelgjord, och ofvanifrån rikt vajade plymen,
Tog ock väldiga lansarna två, med koppar beslagna. 125
Lönndörr fanns der nu en, välfejade väggen igenom,
Och vid kanten af trösklen uti starkgrundade salen
Gick åt gränden en väg; väl passade gaflarne voro.
Dörren bjöd Odyseus svinherden, den ädle bevaka,
Stående nära intill; der var blott plats för en enda, 130
Ställande ordet till samtliga, då Agelaos begynte:
Vänner, ville ej nu lönndörren igenom bland eder
Utgå någon, och tala, och snart här höja ett nödskri?
Då för sista gången minsann bågskjutit vår bjesse.
Honom talade till Melanthios, getternas herde: 135
Detta ej alls kan ske, Agelaos; ty portarne granna
Äro oss fasligen nära, och trång är munnen af gränden;
Der oss stängde en endaste man, om modig han vore.
Alltså välan, jag vill hämta gevär, att eder beväpna,
Ur loftsrummet, ty dit, och ej annorstädes, jag menar, 140
Vapnen fördes utaf Odyseus och hans lysande ättling.
Sade; och, vandrade dän Melanthios, getternas herde,
Till Odyseus' loftsrum, uppför salstrapparna sedan,
Tog derifrån tolf sköldar, och spjut tolf äfven till antal,
Hjelmar ett dussin också, tättaglige, kopparbesmidde, 145
Gick och förde dem med sig, och gaf åt friarne genast.
Och för Odysseus påstund sig löste då knäna och hjertat,
När han dem vapnen såg mottaga och lansarna långa
Slänga i hand; stor sak det likade honom att vara.
Till Telemachos strax han talade vingade orden; 150
O Telemachos, visst bland qvinnorna någon i salen
Väcker mot oss en vådelig fejd, eller också Melantheus.
Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade:
Ack fader, jag sjelf här felat och icke är skulden
Annans; ty loftets dörr, den tätt inpassade, lät jag 155
Stanna på glänt; hos dessa en spejare fanns, som är bättre.
Gå nu, ädle Eumaios, och dörrn till loftet igen slut,
Och gif akt, om någon af tärnorna detta föröfvar,
Eller om Dolios' son, Melantheus, såsom jag menar.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. 160
Gick så till loftet igen Melanthios, getternas herde,
Prydliga vapen att bringa; det såg svinherden, den ädle,
Samt tilltalade strax Odyseus, den nära befunne:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Der förderflige karlen nu åter; som sjelfve vi misstänkt 165
Vandrar åt loftet; derför säg du mig renaste sanning,
Anten jag honom må döda, ifall jag segrare blifver,
Eller bringa till dig, att han nidgerningar gälde
Många, hvilka just han anstemplade här i palatset.