Så Telemachos. Örnar ett par den dundrande gud Zeus
Honom sände att flyga från högsta toppen af berget.
Desse flögo nu båda en stund, så snabba som vinden,
Spännande vingarna ut, helt nära den ene den andra.
Men då de kommit till midten utaf mångpratiga rådet, 150
Svängde de sig omkring, och slogo med väldiga vingar,
Sågo på allas hufvuden ned, och förkunnade ofärd.
Och då med klorna de kinderna slitit, och halsarna sönder,
Skyndade båda åt höger igenom husen och staden.
Öfver fåglarna häpnade alla, såsnart de dem varsnat, 155
Samt i sin själ omvälfde, hvad nu väl komme att hända.
Men då talte bland dem Halitherses, den åldrige ädling,
Mastors son; ty allen' samtidiga menskor han vida
Vann, båd att fåglar känna, och gudaorakel förtälja.
Han välmenande ordade då bland dessa, och sade: 160
Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga!
Men för friarne mest jag detta förkunnar och talar;
Ty dem välfves en stor olycka; ty icke Odysseus
Länge numer från vännerna är, men vistas helt nära
Någonstädes, och reder demhär förderfvet och döden 165
Samtligen; men mång andra också olycka skall drabba,
Oss som på Ithaka bo, det välkringskådliga; derför
Grannt påtänken, hur vi dem hejde; sig sjelfve de äfven
Hejda måga; ty det väl blifver dem snarligt det bästa.
Ty ej skall jag er spå, okunnig, men väl erfaren; 170
Ty jag menar, att allt fullbordats äfven åt honom,
Såsom jag ordade då, när Argeierne hädan till Troia
Samtlige foro åstad, och med dem mångråde Odysseus.
Sade, att sen mång qval han lidit, och alla kamrater
Mistat, skull' på det tjugunde år han, af ingen igenkänd, 175
Komma till hemmet igen; det allt fullbordadt nu varder.
Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade:
Gubbe, välan, du kan just prophetera för piltarna dina,
Vandrande hem, att ej dem olycka må framdeles drabba.
Vida bättre än du spår jag hvad detta beträffar. 180
Fåglar, många till tal, visst solens strålar inunder
Vanka, ej alla likväl betydelsefulla. Odysseus
Dog långt borta; o, att du också din bane med honom
Undfått! icke du skulle då särdeles prata orakel,
Och ej egga Telemachos, nog dessutom förtretad, 185
Bidande någon skänk åt ditt hus, i fall han den gåfve.
Men jag säger dig rent; ock skall fullbordadt det varda:
Om du den yngre man, du som vet båd gammalt och mycket,
Öfvertalar med listiga ord, och retar till vrede,
Honom sjelf till en början det blifver ganska förderfligt; 190
Dock han, för desses skull, ej gitter det ringaste göra.
Men dig, gubbe, vi plikt pålägge, och den skall du gälda,
Harmsen i själen minsann, och tung dig varder förtreten.
Inför alla jag vill Telemachos gifva det rådet:
Bjude han mor sin vända igen till fädernehuset. 195
Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift,
Rikeligt stor, som höfs medfölja den älskade dottren.
Ty jag menar att förr Achaiernes söner ej afstå
Från nog ledt frieri; vi rädas allsicke för någon,
Ej för Telemachos, fastän han är storpratig, kantänka, 200
Ej om oraklet vi heller oss bry, det du för oss, gubbe,
Sladdrar i vädret, och mera ännu åsamkar dig hätskhet.
Godset snöpligen än skall täras, och nånsin ej undfås
Vedergällning, så länge som hon för Achaierna skjuter
Bröllopet upp; men vi, afbidande dagar på dagar 205
Här, för hennes behags skull, täfle, och icke till andra
Gå vi, hvilka det vore en hvar tillständigt att äkta.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:
O du Eurymachos; och J trottsige friare alle,
Detta ej mer jag beder er om, ej heller förmäler, 210
Ty ren gudarne veta deraf och alle Achaier.
Men mig gifven en hurtig galeja och tjugu kamrater,
Hvilka resan med mig hitåt fullborda och ditåt.
Ty till Sparta jag nu vill fara och sandiga Pylos,
Der för att efterspörja min far, som längesen bortfor, 215
Om bland dödliga någon berättar mig, eller jag hörer
Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar.
Skulle jag nu förnimma min faders lif och hans hemkomst,
Sannerlig, fast ock qvald, jag ännu ett år vill förbida.
Men om höra jag får, att han dött och mera ej finnes, 220
Vändande sedan hem till den älskade fädernejorden,
Skall jag åt honom resa en vård, och begå hans begrafning
Rikligen, såsom det höfs, och min mor bortge åt en annan.
När nu detta han talt, han satte sig ned, och då uppsteg
Mentor, en vapenbror till den tadelfrie Odysseus, 225
Hvilken han uppdrog hela sitt hus, då han reste på skeppen,
Att hörsamma den gamla, och allt orubbadt bevara.
Han, välmenande, talade då bland dessa, och sade:
Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga!
Huld, välsinnad och vänlig numer ej vare en ende 230
Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är,
Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve.
Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus,
Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader.
Men jag de trottsige friarne ej missunnar det minsta, 235
Att de föröfva våldsama verk, af idelig vanart.
Ty de sätta sitt hufvud på spel, och våldsamt förtära
Drotten Odysseus' hus, och de tro ej att nånsin han kommer.
Nu jag är vred på det öfriga folk, hurledes J alle
Sitten så stume, och icke med ord ens agande hejden 240
Friarne, få till tal mot er, som ären så många.
Honom Euenors son, Leiokritos, svarte, och sade:
Mentor, du olycksbringande tok, hvad har du väl ordat,
Eggande dessa, att oss afspisa? det sannerlig svårt blir,
Att vid ett gästbud strida emot flertaliga männer. 245
Ty om Odysseus sjelf, Ithakesiern, äfven igenländ,
Trottsiga friarne här i sitt hus kalasande funne,
Och i sitt sinne beslöte att dem ur salen förjaga
Sannerlig gladde sig ej hans maka, fast mycket hon trånar,
Åt den komma, men här just finge han snöpelig ända, 250
Om med flera han stridde; du ej sakenligt har ordat.
Men nu, välan, kringspriden er folk, en hvar till sitt eget.
Honom nog Halitherses till resan skyndar och Mentor;
Vapenbröder ju äro de tu, sen gammalt, åt fadren.
Dock jag menar, att han, qvarsittande, tidender länge 255
Bidar på Ithaka; ej fullbordar han nånsin den resan.
Så han talte, och strax folksamlingen löste derjemte.
Och de till egna boningar nu kringspridde sig alle,
Men till Odysseus' hus sig friarne åter begåfvo.
Gick så Telemachos dän afsides till stranden af hafvet, 260
Tvättade händren uti grå böljan, och bad till Athene:
Hör mig, gudinna, o du, som i går påhelsade vårt hus,
Och som mig bjöd, med galejan, uppå det ruskiga hafvet,
Resa, att fråga mig före om länge dröjande fadrens
Hemkomst. Detta nu allt Achaierne söka förhala, 265
Men dock friarne mest, högmodige utöfver höfvan.