Så han bedjande talte. Athene nalkades honom,
Liknande Mentor såväl till gestalt, som äfven till stämma,
Och hon höjde sin röst, och sade bevingade orden:
Ej i en framtid blir du, Telemachos, feg eller ovis. 270
Ja, om i dig är gjutet din faders modiga sinne,
Är du sådan han var, att ord fullborda och handling,
Då blir sannerlig icke din färd olyktad och fruktlös.
Men om du ej till honom är son och Penelopeia,
Då jag ej tror, att du skall fullborda det som du ämnar. 275
Ty få söner minsann sin fader lika befinnas;
Sämre de fleste äro, och få visst bättre än fadren.
Men då du framdeles ej skall fegsinnt vara och oklok,
Och dig ej heller Odysseus' förstånd så alldeles lemnat,
Eger du hopp, att en gång fullborda dessa bedrifter. 280
Derföre lemna derhän nu friarnes tanke och rådslag,
Dårarnes, ty rättrådige ej, ej kloke de äro;
Icke veta de alls af den svarta Kereu och döden,
Som dem redan är nära, att alle på dagen förödas.
Dig ej länge skall dröja numer den färd, som du ämnar. 285
Ty slik är jag i sanning åt dig en fäderne gästvän,
Som nog snabba galejan skall rusta, och sjelf med dig följa.
Men du till hemmet gå, och der bland friarna vistas,
Rusta dig vägkost sedan, och allt lägg varligt i kärlen,
Vinet i handtagskrukor, och korngryn, märgen hos männer, 290
I tättslutande skinn; men jag bland folket kamrater
Skall, välvilliga, dig hopsamla. Galejor väl finnas
Månge på kringsköljd Ithakas ö, båd nya och gamla.
Henne, som ståtligast är, jag sjelf bland dessa dig utser.
Rustade, skyndsamt lägge vi ut på det villande hafvet. 295
Så nu Athenaie, Zeus' dotter, och länge ej mera
Dröjde Telemachos qvar, då gudinnans stämma han åhört;
Utan han gick att förfoga sig hem, i hjertat bedröfvad.
Fann så de trottsige friarnes hop i salarna åter,
Flående getter, och skållande svin derjemte på gården. 300
Antinoos gick leende rakt till Telemachos' möte,
Hängde sig fast vid hans hand, och talade orden, och sade:
Telemachos, högpratig, till mod okuflig, ett annat
Ondt må du ej anstämpla i sinnet med ord eller gerning,
Utan ät du bara och drick, som äfven tillförne. 305
Detta dig allt helt visst de Achaier skola förskaffa,
Både galeja och önskliga män, att snarligt du kommer
Till gudskyddade Pylos, på sägn om herrliga fadren.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:
O Antinoos, icke mig höfs, att åt eder, så båla, 310
Ge, ovillig, kalas, och i maklighet hålla mig munter.
Är det ej nog, att tillförne J ödden så många af mina
Herrliga gods, då ännu jag var barn, J giljande männer?
Nu, då jag redan är stor, och, hörande talet af andra,
Det uppfattar, och mig ren vexer modet i barmen, 315
Fresta jag skall, att sända på er olyckliga Kerer,
Om jag till Pylos far, eller ock blir hemma i landet.
Ja, jag res, och den färd blir fruktlös ej, som jag omnämnt,
Res på beting; ty galeja ej jag, ej roddare eger
Sjelf; så eder i sanning det synts mer båtande vara. 320
Sade; och drog sin hand ur Antinoos' hand i detsamma
Lätt, och i huset de giljande män bestyrde om måltid.
Desse begabbade honom, och yttrade skymfliga orden;
Så nu mången ibland stortrottsiga svennerna sade:
Sannerlig öfvertänker oss död Telemachos ifrigt; 325
Antingen bringar han hjelpare hit från sandiga Pylos,
Eller från Sparta kanske; ty nu han äflas förskräcligt;
Eller till Ephyra ock han ärnar, det bördiga landet,
Resa, i mening att dän lifödande gift med sig hämta,
Kasta i blandningsskålen, och gå förgöra oss alla. 330
Annan åter ibland stortrottsiga friarne sade:
Ho kan veta, om icke han sjelf på det hålkade skeppet,
Långt från vännerna, dör, kringvankande, liksom Odysseus?
Så än mer derjemte för oss han ökte besväret.
Ty först delte vi ju hans samtliga skatter, och sedan 335
Gåfve åt mor hans huset; och den som henne vill äkta.
Talte; och han steg ned i sin fars högtakiga, vida
Sofrum, der båd koppar och guld förvarades högtals,
Kläder, i kistorna med, och i mängd välluktande olja.
Kärl med gammalt vin, välsmakeligt, äfven derinne 340
Stodo, en omängd gudarnes dryck förborgande inom,
Ställde i rad mot väggen, i händelse drotten Odysseus
Hem anlände en gång, sen många strapaser han utstått.
Riglade dörrar, och tätt anpassade, funnos der äfven,
Dubbla, och hushålsqvinnan derinne båd nätter och dagar 345
Dvaldes, som högst omhugsamt på allt tog grannligen vara,
Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor.
Henne Telemachos då tilltalade, kallad i kammarn:
Mor min, välan mig vin i handtagskrukorna påfyll,
Ljufligt, som är näst det välsmakligast, hvilket du gömmer, 350
Väntande vår olycklige drott, om nånsin han kommer,
Ädle Odysseus, hem, undsluppen Kerer och döden.
Tolf må du fylla, och samtliga väl tilltäppa med locken.
Häll sen uti välsömmade skinn derjemte mig korngryn;
Tjugu mått må du taga utaf qvarnmalade godset. 355
Sjelf du det ensam vete, och allt storståtligt bestyres.
Ty jag i afton ännu det skall afhämta, såsnart som
Modren stigit ditupp i sitt loft, ock tänker på hvila.
Ty jag till Sparta begifver mig hän, och till sandiga Pylos,
Frågande om min fars hemresa, derest jag förnimmer. 360
Sade. Och Eurykleia, den älskade fostrerskan, storgret,
Och, sig jemrande, talade hon bevingade orden: