Nära invid lönndörrn, och i sinnet betänkte sig tvesids,
Anten han skulle sig smyga ur saln, och vid Zeus', gårdsgudens,
Fejade altare taga sig plats, der fordom så många 335
Oxars lår Laertes förbrännt, samt äfven Odysseus;
Eller heldre med bön framstörta Odysseus till knäna.
Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes,
Att nu Odysseus' knän, Laertes' sonens, beröra.
Derför den hålkade cittran han först nedlade på golfvet, 340
Mellan blandningspokaln och den silfvernaglade stolen.
Sjelf framstörtande sedan han tog om knäna Odysseus;
Och bönfallande så uttalade vingade orden:
O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona!
Framdeles varder dig sjelf hjertqval, om du sångaren skulle 345
Döda, som här min röst för gudar och menniskor höjer,
Och sjelf konsten mig lärt; mig har ingifvit i sinnet
Allt slags qväden en gud; och jag tycker mig sjunga inför dig,
Som för en gud; thy ärna då ej mig hugga i nacken.
Ock din älskade son, Telemachos, kunde det säga, 350
Att jag ej alls frivillig till detta palatset, ej nödställd,
Nånsin ställde min gång, för att sjunga vid friarnes gästbud,
Men långt flere och starkare de hitförde mig våldsamt.
Sade; då hörde hans ord Telemachos' heliga hjeltkraft,
Och tilltalade genast sin far, som var dem helt nära: 355
Hejda dig! honom som är oskyldig, ej såra med kopparn!
Ock herolden Medon oss egnar att rädda, som
Mig i detta palats omvårdade, då jag var liten,
Om ej Philoitios drap, eller ock svinvallaren honom,
Eller han råkat för dig, som väckte tumult i palatset. 360
Sade; och detta nu hörde Medon, förståndige mannen;
Ty han inunder stoln nedhukad sig gömde, och nyflådd
Oxhud svept sig omkring, för att undgå döden, den svarta.
Strax han reste sig upp, afklädande huden påstunden;
Till Telemachos sen han trädde, ock fattade knäna, 365
Och bönfallande så uttalade vingade orden
Älskade, här är jag! Sjelf håll dig, och mana din fader,
Att mig, i öfvermakt, han ej dödar med eggiga kopparn,
Vredgad för trotsiga friarnes skull, som ödde för honom
Godset i salen, och dig, i sin dårskap, ej skydde det minsta. 370
Honom leende talte nu till mångråde Odysseus:
Fatta du mod; ty min son har dig bisprungit och räddat.
Att du må veta det sjelf, samt säga derjemte åt andra,
Hur långt bättre likväl godgerningen är än en nidbragd.
Men utgångne ur saln, en plats er tagen derute, 375
Båd' mångljudige sångarn och du, långt borta från bloden,
Att jag emellertid i mitt hus må bestyra, som jag bör.
Sade; de vandrade båda, och gingo ur salen tillsamman,
Och sig satte vid Zeus', den väldiges, altare sedan,
Blickande kring öfverallt, än fruktande döden beständigt. 380
Ock Odyseus sig blickade kring i palatset, om någon
Lefvande gömde sig än, undgående döden, den svarta.
Men ren alla de många han såg i bloden och stoftet
Stupade ligga, som fiskar, dem fiskargubbarne dragit
Upp på hålkade stranden utaf grågrumliga hafvet 385
Med mångmaskiga nätet; och desse nu samtlige ligga,
Saknande hafvets våg, kringspridda på sandiga stranden.
Och den strålande solen jemväl dem beröfvade lifvet.
Så nu friarne der på hvaran ock lågo förspridde.
Till Telemachos ordade då mångråde Odysseus: 390
O Telemachos, kalla mig strax hit Eurykleia,
Att jag må säga ett ord, som just mig ligger i sinnet.
Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren,
Och slog sedan på dörrn, tilltalande Eurykleia:
Kom ut, gamla min gumma, som är de tjenande tärnors 395
Öfverbefälhafvarinna i salarna våra medrätta;
Kom! dig kallar min far, att något han finge dig säga.