Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne,
Och hon öppnade dörrn i boningsbeqväma palatset,
Samt begaf sig åstad; Telemachos visade vägen. 400
Sedan fann hon Odysseus, i midten af dödade männer,
Sölad med blod och med smuts, just alldeles liksom ett lejon,
Hvilket, enär det förtärt af landtliga oxarna, framgår.
Hela dess bringa och käftarne med på hvardera sidan
Blodige äro, och hiskeligt sjelft i synen att påse: 405
Så Odyseus var sölad till föttren, och händerna ofvan.
När nu liken hon såg och den outsägliga bloden,
Ville hon strax jubilera, ty stor var den saken att påse;
Men Odyseus mellertid höll henne, den lystna, tillbaka,
Och upphöjde sin röst, samt talade vingade orden: 410
Gumma, var glad i din själ, men håll dig, och jubla nu icke.
Syndigt vore af dig, att skryta vid dödades anblick.
Dessa gudarnes öde betvang och de skändlige nidverk;
Icke de aktade någon af jordbeboende menskor,
Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap. 415
Thy i sitt öfverdåd ock funno de skändelig ände.
Men du, välan, mig förmäl om tärnorna här i palatset,
Hvilka som mig vanära, och som obrottslige äro.
Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia:
Gerna, min son, åt dig jag sanningen ärnar förmäla. 420
Femtio äro i salarna här de tjenande tärnor
Samtliga, hvilka vi lärt, att sig med slöjder befatta,
Att ullkardningar göra, och ej pigtjensten förakta.
Tolf bland dessa likväl på skamlöshet ha sig kastat,
Utan att bry sig om mig, eller sjelfva Penelopeia. 425
Men karlvulen nu nyss Telemachos blef, och ej modren
Öfver de tjenande tärnor befäl tillstadde åt honom.
Dock jag vill stiga ditopp i det prunkande loftet, och säga
Allt åt din maka, till hvilken en gud påskickade sömnen.
Svarte nu henne, och talade till mångråde Odysseus: 430
Henne då ej uppväcke, men såg åt tärnorna härstäds,
Att de komma, som skändliga värf anstemplade fordom.
Så han sade; och genast ur saln utvandrade gumman,
Bringande tärnorna bud, och manande dem till att komma.
Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde 455
Kallade han till sig, och talade vingade orden:
Börjen nu bära de döda, och tärnorna äfven befallen;
Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden,
Med mångpipiga svampar J ock rentvagen och vatten.
Men då ni ändtligen så uppstädat hela palatset, 460
Bringen de tärnor tolf utur starkgrundade salen,
Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn
Med långspetsiga svärd nedgören dem, tills ni af alla
Lifvet tagit, och alla jemväl glömmt bort Aphrodite,
Som de med friarne gåfvo sin gärd, och mängdes i löndom. 465
Ordade så; påengång invandrade tärnorna alla,
Skräckligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar.
Först utburo de likena nu af dödade männer,
Och i portiken dem lade af välkringgärdade gården,
Stödjande sig mot hvaran; befallningar gaf dem Odysseus, 450
Sjelf påskyndande; de utburo de döda af nödtvång.
Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden
Med mångpipiga svampar de ock rentvagde och vatten.
Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde
Med sopskoflarna golfvet uti välredda palatset 455
Putsade; tärnorna allt utburo och lade på gården.
Men då nu ändtligen saln fullkomligen städat de hade,
Bragte de tärnorna tolf utur starkgrundade salen,
Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn
Stängde dem i trångmål, dän icke var möjligt att slippa. 460
Telemachos, den förståndige, då tog ordet, och sade:
Icke med ärlig död må vi dock borttaga från dessa
Lifvet, hvilka i mängd utkastat skymf på mitt hufvud,
Samt på min moders med, och med friarne sofvit tillhopa.
Sade; och genast ett tåg ifrån svartstäfvig galeja 465
Knöt vid väldiga pelarn, och kring utbyggnaden snodde,
Spännande högt, så att ingen med fötterna räckte till marken.
Liksom då dufvors flock, eller ock bredvingade trastars
Störtar sig in i ett nät, som står utställdt i en småskog,
Längtande hinna sitt bo; men skräckeligt läger dem mottar: 470
Så ock desse i rad med hufvuna hängde, och allas
Halsar i snarorna sutto, att ömkeligt döden de funne.
Än de med föttren sprattlade smått, men ej räckte det länge.
Sen de Melanthios förde igenom farstun och gården,
Och med det obarmhertiga svärd hans näsa och öron 475
Skuro, och blygden sleto, att rå af hundarna ätas;
Händren och fötterna höggo de af med förgrymmade sinnen.
Sen nu, uppå allt detta, de tvått båd' händer och fötter,
Till Odyseus de gingo i saln; fullbordadt var verket.
Men han talade då till sin vårderska Eurykleia: 480
Bringa mig svafvel, du gamla, en bot för det onda, och eld med,
Att jag må röka i saln, och sedan Penelopeia
Bed hitkomma också med samtliga tjenande tärnor;
Mana slafvinnorna alla, som finnas i huset, att komma!