Qvinna, vi icke minsann till slutet af pröfningar alla
Kommit, men oss står åter ännu omäteligt arbet',
Mycket och svårt, om hvilket jag bör alltsamman bestyra. 250
Ty så saken åt mig Teiresias' vålnad förtäljde
På den dagen, då jag till Aïdes' boningar nedsteg,
Spörjande om hemkomst för mig sjelf, och kamraterna mina.
Kom dock, låtom oss vandra i säng, min maka, att ändtlig
Vi med ljufvelig sömn må vederqvicka oss båda. 255
Honom svarade åter förståndiga Penelopeia:
Bädd skall visst dig vara beredd, enär du i själen
önskar, emedan gudar dig unnt, att komma tillbaka
Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden.
Men då du nämnde derom, och en gud ingaf dig i sinnet, 260
Säg mig ditt värf mellertid; ty framdeles dock, som jag menar,
Skall jag det höra; men strax få veta, är icke det sämsta.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
Kära min vän, hvarför mig manande ber du så ifrigt
Säga? likgodt, jag vill tala derom, och intet fördölja. 265
Dock skall deråt sig ej fägna din sjal, och sjelf jag ej heller
Gläds; ty han mig pålade besöka de dödliges många
Städer, och hålla dervid en prydelig åra i händren,
Tills jag komme till sådana män, som icke af hafvet
Veta, och icke förtära sin mat, med saltet beblandad; 270
Icke de heller veta utaf rödkindta galejor,
Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar.
Tydeligt tecken han sade också, som för dig jag ej döljer:
Då när med mig hopträffad en ann vägfarande månde
Säga, att en kastskåfvel jag bar på min väldiga axel, 275
Då han befallte mig ock nedsticka min åra i jorden,
Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon,
Vädur jemte en tjur, och tillika beskällare fargalt,
Dän begifva mig hem, och heliga festhekatomber
Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln, 280
Samtliga, offra iordnirg, då skulle ur hafven stilla
Död mig nalkas, en sådan, som lyktar mig lifvet omsider,
Mättad af gladelig ålder; och folken skulle i bygden
Lycklige vara: det allt fullbordadt sade han blifva.
Honom svarade åter förståndiga Penelopeia: 285
Om dig en lyckelig ålderdom af gudarna skänkes,
Visserlig eger du då förhoppning om räddning nr ofärd.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra.
Och mellertid dem Eurynome och fostrerskan redde
Bädden af mjukaste kläder, vid skenet af brinnande facklor. 290
Men då en svällande bädd skyndsamligen ordat de hade,
Gumman återigen på sin kammare gick, för att sofva;
Euronyme, husqvinnan, åt dem dock visade vägen,
Medan de gingo till säng; hon hade i händren en fackla.
Bringande i sofrummet dem in, bortgick hon, och sedan 295
Gingo de gladlige båda till åldrige bäddens författning.
Men Telemachos sen, Eumaios och oxarnes herde
Hejdade föttren från dans, och hejdade qvinnorna äfven,
Samt sig lade, att hvila i dunklande salarna sjelfve.
När de nu begge alltså sig förlustat med ljufvelig älskog, 300
De sig förnöjde med ord, tilltalande ene den andra:
Hon, hvad i salarna hon uthärdat, den ädla bland qvinnor,
Skådande an de giljande mäns förödande skara,
Hvilka, för hennes skull, hornboskap och lammena feta
Slaktat; hade också vinankare många man uttömmt. 305
Men zeusfödd Odyseus? hur många bekymmer han tillsändt
Menskorna? talte, och hvad han jemväl sjelf jemmerligt lidit,
Talte han allt; hon hörde derpå rätt gerna, och sömnen
Henne på ögonlocken ej föll, förrn allt han berättat.
Började, huru han först Kikonerna slog; hur han äfven 310
Lotophagernes bördiga jord derefter besökte;
Allt hvad Kyklopen gjorde; hor han umgällde med ögat
Modige kämparna, hvilka han åt, och icke förskonte;
Hur han till Aiolos kom, som honom bevågen emottog,
Samt lät fara; ännu var hans lott ej, att fädernejorden 315
Hinna; utan igen bortröfvade stormen, och förde
Ut på fiskiga sjön högt suckande mannen tillbaka;
Hur till Telepylos, Laistrygonernes fäste, han lände,
Hvilka förödde hans skepp och skönfotpansrade kämpar
Alla; Odysseus slapp på sin svarta galeja helt ensam; 320
Äfven om Kirkes ränker han talte och tusende anslag;
Och hur äfven han kom till Aïdes' ruskiga boning,
Att rådföra sig der med Thebanske Teiresias' vålnad,
På mångtoftade skeppet, och såg kamraterna alla,
Såg sin moder, som födt till verlden och fostret den lilla; 325
Och hur han hörde jemväl gällljudde Seirenernas stämma;
Hur han till irrande klipporna kom, och den grymma Charybdis,
Samt Skylla, som de dödlige ej oskadade undgå;
För solguden jemväl hur kamraterne slaktade hjorden;
Samt hur snabba galejan då slog med flammiga blixten 330
Den högdundrande Zeus, och de käcke kamrater föröddes
Samtligen alle; han sjelf undgick olycklige ödet;
Huru han kom till Ogygias ö, och till nymfen Kalypso,
Hvilken honom behöll, åstundande ega till make,
I sin hålkade grotta, och vårdade honom, och lofte, 335
Att odödelig göra och oföråldrad för evigt,
Men för honom likväl ej hjertat i bröstet bevekte;
Och hur han, efter strapaserna mång, till Phaiekerna ankom,
Hvilka, af hjertans grund, som en gud, högt ärade honom,
Och med ett skepp afsände till älskade fädernejorden, 340
Gifvande honom rikligen gull, samt koppar och kläder,
Detta var sista ordet han sade, då ljufliga sömnen,
Sorgförjagaren, kom, upplösande hjertats bekymmer.
Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene;
När i sitt sinne hon tyckte, att redan hade Odysseus 345
Njutit af makans bädd, samt vederqvickt sig af sömnen,
Strax från Okeanos hon gullthronande morgongudinnan
Väckte, att bringa till menskorna ljus; opp steg nu Odysseus
Ock från svällande bädden, och så tilltalte sin maka:
Qvinna, vi redan nog oss mättat af lidanden många 350
Begge; du sjelf i palatset min mångbedröfliga hemkomst
Gret; men Zeus, med qvalen, och öfrige gudarne stängde
Mig, enträgne, ifjerran likväl från fädernejorden.
Dock, då vi båda nu kommit till mångbehagliga bädden,
Godsens, dem jag besitter, må du omvårda i salen 355
Och småboskapen sedan, som trotsige friarne frätit,
Tar jag de flesta mig sjelf som byte, men andra mig skola
Ock Achaierne ge, tills fållorna alla de fylla.
Till trädymniga parken jag nu mig strax vill förfoga,
Att påhelsa min far, den gode, som högligen ängslas. 360
Dig, min maka, så vis du än är, uppdrager jag detta:
Med uppgående solen påstund utsprider sig ryktet
Om de giljande männer, dem jag i salarna dräpte;
Thy stig upp i ditt loft, af tjenande tärnorna åtföljd,
Sätt dig der, och ingen bespörj, anblicka ej någon. 365
Sade; och vapnen, de granna, på axlarna klädde han sedan,
Kallade Telemachos, svinherden, och oxarnes herde,
Och bjöd samtliga dem stridsredskap i händerna taga.
Desse ej ohörsammade nu, och sig klädde i koppar,
Öppnade dörren, och gingo, och först utträdde Odysseus; 370
Redan på jorden var dagen, men dem insvepte Athene
Alla i nattens mörker, och snart utförde ur staden.