Tjugondefjerde Sången.
Hermes ropade nu, Kylleniern, friarnes skuggor
Alla samtliga fram, samt hade i händren den sköna,
Gyllene staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon,
Hvilkas han vill, och återigen de sofvande väcker;
Rörande dem dermed, framdref han; de, hväsande, följde. 5
Likasom då nattlappar i skrymslet af ruskiga grottan
Hväsande flyga omkring, när någon ur klasen har fallit
Ned från klippan, i hvarest de hålla sig fast vid hvarandra.
Så de nu hväsande gingo, och dem anförde Hermeias,
Den beskedlige gud, på de dunklande vägarna, alla, 10
Nu till Okeanos' flod, och Leukadiska klippan de kommo,
Till Eelios' portar jemväl, och Drömmarnes stater
Kommo de; strax anlände de ock till Asphodelos-ängen,
Der de vålnader bo, skuggbilder af menskor, som skördats.
Vålnaden funno, de der af Peleus' ättling, Achilleus, 15
Samt af Patroklos, och tadelfri Antilochoe äfven,
Och af Aias, som var den bäste till skick ock till skönhet
Uti de Danaers här, näst tadelfrie Peleion.
Så de honom omkring sig sammanträngde, men nära
Nalkades vålnaden ock af Atreus' son, Agamemnon, 20
Ängslad; och alle de andre församlades, hvilka med honom
I Aigisthos' palats nedgjordes och funno sin bane.
Först Peleions vålnad härvid tilltalade honom:
O Agamemnon, vi trodde att hos blixtglade Kronion,
Dagarna alla, du var mer älskad än öfrige hjeltar, 25
Derför att då anförde så många och modiga männer
Uti de Troers land, der vi ledo bekymmer, Achaier.
Dessförinnan ändock tillförst nu skulle dig drabba
Skräckliga ödet, som ej undslipper en ende, som funnits.
Måtte du, njutande frukt af äran, med hvilken du styrde, 30
Uti de Troers land din död erhållit och bane!
Alle Achaierne hade dig då anrättat ett kummel,
Äfven åt sonen din stor ära du fått för en framtid.
Men nu var dig beskärdt, att härjas af ömkelig niddöd.
Honom återigen Atreidens' vålnad nu svarte: 35
Lycklige Peleus' son, du gudarnes like, Achilleus,
Du som i Troia dog, långt borta från Argos; omkring dig
Tappraste söner föllo af Troers män och Achaiers,
Kämpande dig till beskärm; och uti stofthvirfvelen ståtlig
Du storståtelig låg, förgäten af riddaredater. 40
Hela den dagen vi stridde ännu, och vi skulle allsicke
Oss från härnaden skiljt, om ej Zeus oss skiljt med en stormvind.
Men då vi hade utur stridstumlet dig burit till skeppen,
Lade vi dig på en säng, ock tvagde din sköne lekamen
Med ljumt vatten och olja; men ymniga tårar och heta 45
Gjöto Achaierne ut deromkring, afskärande håret.
Steg så din moder ur sjön med de hafsgudinnor i följe,
Sen budskapet hon hört, och på böljorna väcktes ett rysligt
Skri, och skrämsel påstunden betog Achaierna alla.
Nu upprusande desse de hålkade skeppen bestigit, 50
Om dem ej hejdat en man, som visste båd' mycket och gammalt,
Nestor, densamme, hvars råd tillförene syntes det bästa,
Som välvillig och klok begynte att orda, och sade:
Hejden er, ö Argeier, och flyn ej, Achaiernes söner!
Mor hans är det, ur sjön med de hafsgudinnor följe 55
Kommen, att här mottaga sin son, den stupade drotten.
Sade; och från sin flykt storsinnte Achaierne höllos.
Döttrarne stodo dig kring utaf den åldrige hafsgud,
Höjande jemmerrop; de klädt sig i grannaste kläder.
Vexlande med sin tjusande röst ock Muserna nio 60
Greto; och ingen der otårad hade du varsnat
Bland Argeierna; så upprörde oss ljudliga sångmön.
Nätter med dagar tio och sju sålunda vi alle
Greto, såväl ödödlige gudar, som dödlige menskor;
Men på den adertonde åt elden dig gåfvo, och många 65
Feta får vi dig slaktade äfven, och hornade oxar.
Så du brändes i gudars skrud, och i rikelig olja,
Och söt håning; omkring det bål mellertid, der du brändes,
Månge Achaiske kämpar beväpnade tumlade hurtigt
Både till häst och till fot; en stort var tumultet som uppkom. 70
När dig hade förbrännt Hephaistos' låga omsider,
Hvita benen ihop vi plockade alla, Achilleus,
Både i salva och omängdt vin; din moder en gyllne
Handtagskruka oss gaf, och sade, den var Dionysos'
Gåfva åt henne, ett verk af vidabeprisad Hephaistos. 75
Hvita benen deri dig ligga, du bålde Achilleus,
Samt bland dessa Patroklos' också, Menoitios' ättlings;
Särskildt Antilochos' ben, som du ärade mer än de andra
Alla kamrater, enär Patroklos funnit sin bane.
Rundtkring dessa vi sedan ett stort, otadeligt kummel 80
Bäddade, vi utkorade här af Argeiska kämpar,
På framskjutande strand, vid rymliga Hellespontos;
Att fjerrskådeligt vara det må från hafvet för alla
Män, som lefva idag, och för dem som framdeles varda.
Mor din, höjande bön till gudarna, lade på platsen 85
Ståtliga segerpris åt Achaiernes yppersta kämpar.
Ren tillstädes jag varit vid kumlet åt många heroer,
Modiga män, då en kong sin bane har funnit i striden,
Och sig väpna de unge, och segerprisen förordnas;
Men anblickande dessa, jag mest i mitt sinne förvåntes, 90
Hvilka så kostliga pris, för din skull, satte din moder,
Silfverfotad Thetis; ty du var gudarnes älskling.
Så du ej ens förlorat, som död, ditt namn, men evärdligt
Blir hos samtliga menniskor stor din ära, Achilleus.
Dock hvad hade väl jag för glädje, sen kriget jag lyktat? 95
Ty vid min återkomst Zeus sände bedröfvelig ofärd,
Genom Aigisthos' hand och igenom förderfliga makans.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra.
Och helt nära dem steg budbäraren Argosdräparn,
Bringande friarnes vålnader ned, som dräpts af Odysseus. 100
Begge förvånade gingo de fram, när dessa dem sågo;
Kände så äfven igen Agamemnons vålnad, Atreidens,
Strax storståtlige Amphimedon, en son af Iantheus,
Ty han en gästvän var, som bebodde på Ithaka husen.
Honom talade till Agamemnons vålnad, och sporde: 105
Amphimedon, hvad har fört er inunder jorden, den svarta,
Så jemnåriga alla och valda? Ej skulle en annan
Viljande samla i staden tillhopa så modiga männer.
Monne Poseidaon på galejorna kufvade eder,
Jagande upp förskräckliga stormar och väldiga vågor? 110
Eller monne fiendtlige män nedgjort er på landet,
Snappande oxar bort, eller fårenas hjordar, de täcka?
Eller medan kanske för stad och för qvinnor de stridde?
Säg mig, spörjande, det! gästvän jag dig rosar mig vara.
Eller minnes du ej, då jag dit anlände till ert hus, 115
Att förmå Odyseus, ledsagad af kong Menelaos,
Oss till Ilios följa uppå vältoftade skeppen?
En hel månad vi reste på hela det rymliga hafvet,
Sedan med njuggan nöd vi bevekt stadsödarn Odysseus,
Honom af Amphimedon tilltalade vålnaden sedan: 120
Ärofulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon,
Väl allt detta jag minns; ock noga jag vill dig berätta
Vår döds ömkliga slut, hursom detsamma sig tilldrog.
Vi till Odysseus' gemål, den länge dröjande, friat;
Men hon gaf ej sitt ja eller nej för det hiskliga bröllop, 125
Endast stemplande döden åt oss och svarta förderfvet,
Utan ett svek bland andra såhär hon i sinnet beredde.
Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva,
Fin, oändeligt lång, och till oss hon talade genast:
Svenner, som frien till mig, då nu hängått ädle Odysseus, 130
Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud
Färdig arbetat, — att icke mitt garn må ödas förgäfves, —
Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider
Tager den långutsträckande döds förderfliga öde,
Att ej i landet på mig Achaiinorna måga förargas, 135
Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.
Ordade så; men hos oss manhaftige hjertat bevektes.
Visserlig väfde om dagen hon nu på väfven, den stora,
Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt.
Så hon i årena trenne oss svek, och bedrog de Achaier; 140
Men då det fjerde var inne, och stunderna kommo derjemte,
Under de slocknande månar, och dagarna många sig ändat,
Sade oss detta bland qvinnorna en, som grannliga visste,
Och vi kommo på henne, som rispade herrliga väfven.
Så hon slutade den, ehuru ej villig, af nödtvång. 145
När likskruden hon viste, då väfven hon väfvit, den stora,
Och upptvättat, i glans jemförlig med sol eller måne,
Se, då bragte en skadelig gud från fjerran Odysseus
Till utjorden, der ock svinherden sin koja bebodde.
Der inträffade sonen också af ädle Odysseus, 150
Länd från sandiga Pylos tillbaka med svarta galejan.
Desse åt friarne skändelig död anstemplande, begge
Kommo till högberömliga staden, men likväl Odysseus
Sednare; Telemachos ren hade förut sig begifvit.
Men Eumaios förde sin drott, med trasor på kroppen, 155
Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad,
Lutad emot sin käpp, och med ömkliga kläder på kroppen.
Sådan han var, ej någon af oss alls gittade känna
Honom, plötsligen sedd, ja, icke de gamlare heller,
Utan med kast och skymfliga ord ansatte vi honom. 160
Men han en stund uthärdade der i salarna egna,
Både af kast anfäktad och ord, med tålsama sinnet;
Men då när honom bjöd Zeus', aigisbärarens, vilja,
Med Telemachos tog han, och bortbar prunkiga vapnen
Till sofkammaren, lade dem der, och riglarna låste. 165
Af illparighet, sedan han gaf sin maka befallning,
Att åt friarne lemna sin båge och jernet, det gråa.
Olycksaliga oss till ett pris, och en början af blodbad.
Dock ej någon af oss förmådde den väldige bågens
Sträng uppspänna; ty mycket dertill för klena vi voro. 170
Men då den store bågen nu kom Odysseus i händren,
Då med hotande ord vi samtlige genast förbjödo,
Att ej bågen gifva, än skönt hur mycket han talte;
Ensam Telemachos uppmanande bjöd att den gifva.
Nu den i handen han tog, mångpröfvade, ädle Odysseus, 175
Spände sin båge så lätt, samt skjöt jernyxarna genom;
Trädde på trösklen sedan och ilande pilarna utgjöt,
Blickande bistert omkring, och Antinoos, drotten, han råkte.
Sen på de andra också afskjöt han de suckiga pilar,
Siktande rakt framåt; och de stupade tätt på hvarandra. 180
Märktes nog, att dem var af gudarna någon behjelplig.
Ty strax, följande blott sitt eget bevåg i palatset,
Höggo de kring öfverallt; och ett ömkeligt qvidande väcktes,
Medan skallar försprängdes, och blod kringströmmade golfvet.
O Agamemnon, så vi dräptes; och kropparne ännu 185
Obegrafvade ligga i salarna qvar hos Odysseus.
Ty om saken ej vännerne hört detminsta i hemmet,
Hvilka från såren den stelnade blod aftvättat, och sedan
Sörjande oss bisatt; slik ära man egnar de döda.
Honom talade till Agamemnons vålnad, och sade: 190
Sälle Laertes' ättling, o du mångsluge Odysseus,
I högst lyckelig stund du isanning valde dig maka!
Så rent hjerta befanns hos vankfri Penelopeia,
Dottren af Ikarios, att väl hon mindes Odysseus,
Sin laggifta gemål; thy skall ej nånsin dess kyskhets 195
Rykte förgås; men en tjusande sång åt de dödliga skola
De odödlige göra, till pris för Penelopeia.
Likt Tyndareos' dotter ej hon anstemplade nidverk,
Dräpande laggift make; derför en hiskelig visa
Hon hos menniskor blir; ty hon samkade tryckande tadel 200
På qvinfolket iallo, ja, äfven på den som är ärbar.