Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra,
Stående der i Aïdes' palats, och i jordenes skrymslor.
Desse, enär ur staden de gått, snart hunno Laertes'
Vackra och konstförskönade gods, som sig hade tillförne 205
Sjelf inrättat Laertes, enär rätt mycket han äflats.
Der han egde ett slott, och en uthusbyggnad omkringlopp;
Men i denna båd' åto och rastade vanligt, och sofvo
De nödtvungne betjenter, som alla hans ärender skötte.
Der sig äfven befann en Sikeler gumma, som gubben 210
Kärvänskapligen skötte, på landet, fjerran från staden.
Nu Odyseus till sin son och tjenarne talte, och sade:
Till välbyggda palatset påstund förfogen er alla,
Och oss till måltid slakten af galtarna den som är fetast;
Jag deremot vill ge mig åstad, för att pröfva min fader. 215
Om han mig känner igen, och med ögonen sina förnimmer,
Eller ej känner mig mer, som dröjde så länge ifjerran.
Ordade så; och åt tjenarne gaf sin krigarerustning,
Desse gingo derhos till palatset strax; men Odysseus
Till mångfruktiga gärdet, att pröfva sin fader, begaf sig. 220
Dock han ej Dolios fann, då han trädde i rymliga parken.
Icke af tjenarne en, ej heller hans söner, men desse,
Att törnruskor sig samla, som blefve ett stängsel åt gärdet,
Bortgått hade; den gamle för dem sjelf visade vägen.
Fadren allena han råkte uti skönordnade gärdet, 225
Skottande kring ett träd; lifrocken, han hade, var smutsig,
Flickad, och otillständig; omkring smalbenet han bundit
Flickade oxhudssockor också, att ej samka sig rispor,
För törnbuskarnas skull, ock handskar på händren; men öfverst
Getskinnshjelmen på hufvut han bar, som ökade jemmern. 230
När nu din fader han såg, mångpröfvade, ädle Odysseus
Härjad af ålderdom, och med mycken jemmer i sinnet,
Under ett päronträd han stannade, gjutande tårar.
Och han begrundade sedan uti sin själ, och sitt sinne,
Anten att kyssa sin far, samt sluta i famnen, och allting 235
Säga, huru han kommit och ländt till fädernejorden;
Eller att först utfråga, och om alltsamman bespörja.
För den begrundande så mer gagneligt syntes det vara,
Att till en början söka likväl utforska med stickord.
Tänkande så, mot honom gerad gick ädle Odysseus. 240
Hållande hufvudet böjdt nedåt, han gräfde kring trädet,
Men framträdande ordade nu den lysande sonen:
Gamle, hos dig okunnighet ej sig röjer, att vårda
Parken, men väl sin skötsel han får; och icke det minsta,
Icke en blomma, en ranka, ett fikonatäd, ell' olivträd, 245
Icke ett päronträd, eller bänk är utan sin skötsel.
Dock jag vill säga en sak; men vredgas ej derför i sinnet!
Sjelf god vård du ej eger; och ålderdomen, den bistra,
Trycker dig, smutsig du är, och otillständigt dig kläder.
Icke för lättjans skull om dig ej vårdar din herre; 250
Tjenaremessigt hos dig dessutom ej röjes att skåda,
Hvarken till vext eller skick; fastmera du liknar en konung.
Sådan liknar du just, som, sedan han badat, och ätit,
Sofve i mjukaste bädd; ty sådan är gubbarnes vana.
Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta: 255
Hvilkens tjenare är du? åt hvem omvårdar du parken?
Ock mig detta förtälj sannfärdigt, att väl jag må veta,
Om vi till Ithaka verkligen ländt, som för mig berättar
Denne man, hopträffad med mig, kringvandrande härstäds,
Ej just särdeles klyftig; ty ej han gittade allting 260
Säga, ej heller mitt tal åhöra, då honom jag sporde
Om gästvännen, ifall ännu han lefver och finnes,
Eller är redan död, och uti osynliges gårdar.
Ty jag säger dig rent; gif akt du, och hör hvad jag talar:
Fordom en man mottog jag som gäst i fädernelandet, 265
Som var kommen till oss; och aldrig en dödelig fremling
Till mitt hus mer älskad ännu tillförene lände.
Han från Ithaka skröt sin ätt härstamma, och sade,
Att Laertes, Arkeisios' son, månd' vara hans fader.
Honom hem till mitt hus jag förde, och gästade kostligt 270
Kärvänskapligen skänkande mångt, som fanns i palatset;
Ock gästskänker åt honom jag gaf, allt såsom det höfdes;
Sju talenter utaf det välarbetade gullet,
Gaf en blandningspokal, helsilfverne, blomstergraverad,
Enkelkappor ett dussin, och likaså många tapeter, 275
Kostliga mantlar likså, lifrockar derjemte ett dussin;
Dessutom qvinnor jemväl vankfria och slöjdeförfarna,
Dejliga, fyra till tal, dem helst utvälja han ville.
Honom härpå gaf fadren till svar, utgjutande tårar:
Fremling, du kommer minsann till det land, om hvilken du spörjer, 280
Nu dock våldsame män och trotsige hafva det inne,
Och du förgäfves deder otaliga skänkerna gifvit.
Ty om du honom lefvande råkt i Ithakas bygder,
Rikt umgällande dig med skänker, han visserlig afsändt,
Och gnd plägning; ty detta är rätt åt den som begynte. 285
Men du, välan, mig saken förtälj, och noga berätta,
Hvilket är året som går, sen du undfägnade honom,
Din olycklige gäst, min son, om nånsin han var det,
Den osälle? som, långt från fädernejord och från vänner,
Antingen fiskarne åto i sjön, eller också på landet 290
Vardt han för hundar och fåglar ett rof; men icke hans moder
Honom vårdande gret, eller far, vi som voro föräldrar;
Makan, den utstyrsrika, förståndiga Penelopeia,
Icke på bädden begret sin gemål, som henne det anstått,
Tryckande ögonen till, slik ära de döda ju tillhör. 295
Äfven detta mig säg sannfärdigt, att väl jag må veta:
Ho är du? hvarifrån? hvar har du din stad och föräldrar?
Hvar står snabba galejan i hamn, som hit dig har bringat,
Samt gudlika kamraterna med? eller kom du, en färdsman,
Hit på fremmandes skepp, som dig landsatte, och reste? 300
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Detta till punkt och till pricka åt dig jag ärnar berätta.
Jag från Alybas är, der ståtelig borg jag besitter,
Till Apheidas en son, Polypemonidiska drotten;
Men jag heter Eperitos sjelf; mig åter en gudom 305
Från Sikanien jagade vill, oärnad, till eder,
Och galejan min ligger vid land aflägset från staden.
Men för Odysseus detta är re'n bland åren det femte,
Sedan ifrån mitt fäderneland han reste, och bortfor,
Den osälle; likväl med lycksama fåglar han skildes. 310
Högerifrån, åt hvilka jag glad affärdade honom;
Gladlig reste han sjelf, och ännu vi hoppades hjertligt
Mängas i gästvänskap, samt herrliga skänker förära.
Sade; och smärtans moln, det svarta, behöljde Laertes,
Hvilken i händerna två upptog utkolnade askan, 315
På sitt grånade hufvud den gjöt, och suckade högljuddt.
Och Odyseus vardt rörd, och näsan igenom för honom
Trängde en våldsam suck, då han såg sin älskade fader;
Strax nu han rusade fram, omfamnande kysste, och sade:
Just densamme, min fader, är jag, om hvilken du spörjer, 320
Och på det tjugonde året jag kom till fädernejorden.
Men upphör med din gråt, och lemna den tåriga sorgen.
Ty dig säga jag vill, och särdeles måste vi skynda?
Samtlige friarne jag i salarna våra har nedgjort.
Samt hjertfrätande skymfen och skändliga bragderna hämnats. 325
Honom Laertes genmälte derefter, och sade:
Om då nu är Odyseus, min son, som ändtligen hitländt,
Nämn mig ett tydeligt tecken påstund, att jag tror hvad du säger.