Sade; och Dolios steg rakt fram, utsträckande händren
Båda; och fattade då Odyseus vid händren och kysste,
Höjde derjemte sin röst, samt talade vingade orden:
Älskade, då du hithem högönskelig ländt för oss alla,
Hvilka ej trodde det mer, och gudarne sjelfve dig bringat, 400
Hell dig, och trefaldt hell, och gudarne gifve dig lycka!
Ock mig detta förmäl sannfärdigt, att väl jag må veta,
Om hon säkert nuredan, förståndiga Penelopeia,
Vet, att du återvändt, eller skole vi skicka ett sändbud?
Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 405
Gamle, hon känner det re'n; hvi skulle du derom bestyra?
Sade; men han sig satte uppå välbonade stolen.
Dolios' söner också välkomnade bolde Odysseus
Sammalunda med orden, och kramade hjertligt hans händer,
Och sig satte i rad vid Dolios sedan, sin fader. 410
Så de i salen samtligen vid bordet bestyrde.
Ryktet gick, mellertid, som ett sändbud, staden igenom,
Bådande friarnes hiskliga död och bane för alla.
De som hörde derom spatserade hädan och dädan,
Framför Odysseus' hus, med jemmer och suckan och olåt. 415
Liken ur huset buro de ut, och alla begrofvo;
Dem från fremmande städar enhvar de åt skeppare gåfvo,
Att till sitt hem afföras, och buro på snabba galejor.
Sjelfve de gingo tilltorgs, mangrannt, med beängslade hjertan.
Men då de hade sig samlat, och alle församlade voro, 420
Reste sig upp Eupeithes i hopen, och började orda:
Ty ohejdelig sorg låg honom i sinnet, för sonen,
Antinoos, som först nedgjordes af ädle Odysseus.
Gjutande tårar för denne, han höjde sin stamma, och sade;
Vänner, Odysseus minsann stort dåd med Achiverna stemplat; 425
Många och modiga män på galejorna med sig han förde,
Ödde de hålkade skeppen, och folken försatte i ofärd;
Och vid sin åferkomst Kephallenernas förstar han dräpte.
Därför välan, förrn han till Pylos snarligen flyktar,
Eller till herrliga Elis också, der Epeierne herrska, 430
Ryckom åstad; ty eljes vi städs vanbördinga äre.
Visst en nesa är slikt för kommande menskor att höra,
Ja, om på söners dråpare vi och på bröders ej vilje
Hämnas, åtminstone mig i sinnet ej ljufligt att lefva
Vore, men heldre, Ja förr, jag önskade bo hos de döda. 435
Ryckom åstad, att ej desse förut ditöfver må hinna!
Gråtande talte han så; medlidande grep då Achaier.
Trädde då nära intill dem Medon och gudomlige sångarn
Ut ur Odysseus' rum, när sömnen hade dem lämnat.
Midt i hopen de stodo; enhvar vardt slagen af häpnad. 440
Och då talte bland alla Medon, den vise herolden:
Lyssnen till mig, Ithakesier, nu; ty icke Odysseus,
Mot odödlige gudars beslut uträttade detta;
Sjelf jag skådade en af de himmelska, som vid Odysseus
Stod helt nära, i allt fullkomligen liknande Mentor. 445
En odödelig gud nu viste sig framför Odysseus,
Skänkande honom mod, nu, skrämmande friareskaran,
Genom salarna dref; de stupade öfver hvarandra.
Så han talte; och samtliga dem blek fruktan beträngde,
Och bland dessa begynte den åldrige drott Halitherses, 450
Mastors son, som skådade allt båd' framåt och bakåt.
Han välmenande ordade då bland dessa, och sade:
Hören mig nu, Ithakesier alla, ehvad jag må säga!
Egen er vrångsinthet allt detta, J vänner, förskyllat;
Ty J lydden ej mig, eller Mentor, männernes herde, 455
För att sönerna edra från vanvett hålla tillbaka,
Hvilka af ofverdåd föröfvade hiskeligt nidverk,
Ödande godset ut, och derhos vanärande makan
Till den ypperste man, som de mer hemkomma ej trodde.
Så nu måtte det ske; hörsammen J mig, som jag säger. 460
Rycken icke åstad, att ej sjelfve vi samka oss ofärd.