Sade; men desse nu rusade upp med ljudeligt härskri,
Flere än hälften till tal; hopträngde de öfrige bidde.
Ty hans ord dem behagade ej, men heldre de lydde
Eupeithes, och till vapen påstund sig skyndade sedan. 465
Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn,
Samlades de mangrannt framför vidrymliga staden,
Och Eupeithes tågade sjelf för de dårar i spetsen.
Trodde sig sonens död så hämnas, och icke han skulle
Vända tillbaka, men sjelf derstädes finna sin hane. 470
Zeus Kronion dervid tilltaltes utaf Athenaie:
Ack, vår far Kronides, du högste af konungar alla,
Mig, åtspörjande, säg, hvad tanken inom dig fördöljer.
Ärnar du väl olyckeligt krig och hiskelig härnad
Stempla ännu, eller ställer du till bland hvardera vänskap! 475
Men molnskockaren Zeus genmälte då henne, och sade:
O min dotter, hvarför omspörjer du detta och frågar?
Säg mig, har du ej sjelf mellertid uttänkt, och beslutit,
Att Odyseus dem skulle, när hem han kommit, bestraffa?
Gör dock du, som du vill; sjelf säger jag det som sig skickar. 480
Efter på friarne nu sig hämnat den ädle Odysseus,
Stiftande troget förbund, han städs härstädes regere;
Vi deremot må sönernas död och brödrens glömska
Bringa; och desse må framdeles än inbördes förlikas
Liksom förut; och skatter och fred må rikligen vara. 485
Ordande så, han väckte den förr enträgna Athene,
Som från Olympens toppar ihast steg neder till jorden.
När de nu alle förnöjt sig utaf hjertfägnande målet,
Började orda bland dem mångpröfvade, ädle Odysseus:
Gånge nu någon, att skåda, om re'n oss nära de anryckt! 490
Sade; ock Dolios' son utträdde, som denne befallte,
Dock han på trösklen blef, och såg dem samtliga nära,
Och till Odysseus strax så talade vingade orden:
Re'n helt nära de äro; derför oss snarligen väpnom.
Så han talte; de reste sig upp, och i vapen sig klädde, 495
Kring Odyseus sjelf fyra, och sex af Dolios' söner,
Ock Laertes med dessa, och Dolios trädde i vapen,
Skönt grålockige redan, likväl nödtvungne att kämpa.
Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn,
Läto de dörrarna opp, och gingo, i spetsen Odysseus. 500
Nära intill dem nalkades nu Zeus' dotter, Athene,
Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten.
Glad vid dess anblick vardt mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och tilltalte påstund Telemachos, älskade sonen:
O Telemachos, redan du sjelf, anryckande, inser. 505
Att du i männernas strid, der tappraste bussarne pröfvas,
Ej gör skam åt fädernas ätt, vi som alltid tillförne
Voro i mod och i kraft utmärkte på jorden, den vida.
Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade:
Du skall skåda, min far, om du vill, att med hjerta, som mitt är,
Aldrig jag skam på din ätt anbringar, just som du säger. 511
Ordade så; Laertes förtjustes, och talte, och sade:
Finns väl en dag, som denne, J gudar? Jag högligen glädes:
Son min och sonson min om tapperheten nu tvista.
Trädande nära intill klarögda Athene begynte: 515
O Arkeisiades, bland alla kamrater mig kärast,
Sen klarögda gudinnan du bedt, och dess fader Kronion,
Sväng du påstunden, och slunga åstad långskaftiga spjutet.
Sade; och mycket mod påfläktade Pallas Athene.
Och när sedan han bedt Zeus' dotter, den väldige gudens, 520
Svängde han genast, och slungade han långskaftiga spjutet,
Träffande Eupeithes, i den kopparbekindade hjelmen,
Hvilken mot spjutet ej höll, men spetsen sig trängde igenom;
Stupad dunkade han, och hans vapen de klungo på honom.
På förkämparna sprang Odysseus och den lysande sonen, 525
Huggande kring sig med svärd och med tvesidsbettiga kastspjut.
Och nu skulle de alla förödt, och berövat dem hemkomst,
Om ej Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter,
Hade ljudligen ropt, och samtliga männerna hejdat: