Nu tillständigt det är, att allt utforska och fråga
Gästerna, hvilka de äro, enär sig mätta de ätit. 70
Gäster, hvilka alltså? hvarifrån på de vattniga vägar
Seglen J? Monne i värf, eller ock kringirren J lättsinnt,
Likasom röfvare, hafvet omkring, som pläga att vanka,
Sättande lifvet på spel, och bringande skada åt andra?
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade 75
Dristig vorden, ty mod i hans bröst sjelf hade Athene
Laggt, att spörja han måtte den gamle om fadren, som bortrest
[Och att ett utmärkt namn bland menskorna fölle på honom]:
O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära,
Hvadan vi äre, du spörjer, och jag skall säga dig äfven, 80
Från Hyponeiska Ithaka hit ankomne vi äro,
Värfvet är eget och ej allmänneligt, som jag dig nämner.
Efter min fars vidtfrejdade namn jag kommer, att höra,
Den tålmodige, ädle Odysseus', hvilken man säger,
Kämpande fordom med dig, ha Troernes fäste förgrusat. 85
Ty om alla de andra, som förde mot Troerna härnad,
Vete vi ju, hvar en hvar förgicks i bedröfvelig ofärd;
Men Kronion om honom fördolt ock sjelfva hans ofärd.
Ty hvar han dog, förvisso ej kan mig någon berätta:
Om han utaf fiendtliga män vardt mördad på landet, 90
Om han på sjön, kanhända, uti hafsdrottningens vågor.
Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville,
Anten med egna ögon du sett, hans bedröfliga ofärd,
Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan,
Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 95
Hvarken af aktning för mig må du mildra ditt ord, eller ömkan,
Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn.
Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus,
Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte,
Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier. 100
Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!
Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor:
Älskade, efter du mig påminnt om den jemmer, i detta
Land vi härdade ut, modstore Achaiernes söner,
Dels allt det med galejorna på dimmdunkliga hafvet, 105
Vankande efter ett rof, ehvart oss förde Achilleus,
Dels allt det vi omkring kong Priamos' fäste, det stora,
Kämpade; der ock sen de tappraste stupade alle:
Aias ligger, den krigiske der, der äfven Achilleus,
Der Patroklos också, uppvägande gudar i vishet; 110
Der min älskade son, på engång båd kraftig och vankfri,
Antilochos, i löpande snabb mer än andra, och stridsgod.
Utom detta vi ock mångt annat ledo; och hvilken
Bland de dödliga menniskor allt väl kunde berätta?
Icke ens då, om du fem eller sex år dröjande härstäds 115
Sporde, hvad allt för qval der ledo de ädle Achaier;
Förr till din fädernejord utledsen du vände tillbaka.
Åren nio vi redde dem ondt, omringande staden
Med all möjelig list; knappt lyktade detta Kronion.
Derstäds ingen i råd likställa sig nånsin med honom 120
Ville, ty vida segrade städs den ädle Odysseus
Med all möjelig list, just far din, om du i sanning
Ättling af honom är; mig, skådande, fängslar beundran.
Ty visst skickeligt faller ditt tal; ej skulle man mena,
Att en man, som är ung, så skickeligt orda förmådde. 125
Der nu hela den tiden ej jag, och den ädle Odysseus
Tveskiljs talte uti folksamlingen, eller i rådet,
Utan, städs en själ, med vett och förståndiga rådslag,
Tänkte vi, hur för Argeierna allt aflupe förträffligt.
Men då i grund vi förödt den höga Priamos-staden, 130
Stigit på skeppen om bord, och en gud de Achaier förskingrat;
Då jemväl uttänkte i själn Zeus sorgelig hemfärd
Åt de Argeier, förty rättrådige ej, eller kloke
Samtlige voro; derför fick mången en snöpelig ända,
Genom förderflig harm hos Pallas, den väldiges dotter. 135
Som uppväckte en tvist de båda Atreider emellan;
Sedan desse till samling Achaierna samtliga kallat
Dårligt, men ej som skickeligt var, mot sjunkande solen —
Och nu kommo, betyngde af vin, Achaiernes söner —
Ordet ordade de, hvarför krigsfolket de samlat. 140
Visserlig då Menelaos befällte Achaierna alla
Minnas sin återfärd på hafvets yta, den vida;
Det mellertid ej behagade alls Agamemnon, som ville
Qvar krigsfolket behålla, och heliga offer förrätta,
Att försona Athenaies förskräckliga vrede: 145
Dåre, som ej förstod, att icke hon skulle bevekas.
Ty ej ändrar sig strax städs varande gudarnes vrede.
Så med fiendtliga ord omvexlande, desse nu både
Stodo, och upp sig reste i hast fotbrynjte Achaier
Med förskräckeligt sorl, och de tveskiljs gillade rådet. 150
Natten lågo vi, tänkande ut olyckor i själen,
Mot hvarandra, ty Zeus tillställde oss hårda förderfvet.
Men vid morgonens stund vi i sjön galejorna drogo,
Förde vårt gods om bord, och de skönomgördlade qvinnor.
Hälften utaf krigsfolket likväl qvarstannande dröjde 155
Der hos Atreus' son, Agamemnon, herden för folket;
Hälften vi stego om bord, och reste; galejorna skyndsamt
Seglade; lugnat hade en gud omätliga hafvet.
Till ön Tenedos komne, vi redde åt gudarna offer,
Hastande hem; men ännu Zeus icke beslutit vår hemkomst. 160
Hård, han väckta nu återigen den skadliga tvisten.
Somlige, vändande om tverodda galejorna, reste,
Alle Odysseus' män, den vise och fyndige drottens,
Åter att ställa sig in hos Atreus' son, Agamemnon.
Jag deremot med samtliga skepp, som hade mig åtföljt, 165
Flydde, ty nog jag visste, att ondt tillställde oss guden.
Flydde så Tydeus' krigiske son, och kamraterna pådref.
Kom ock efter oss sent blondlockig drott, Menelaos,
Hvilken på Lesbos oss hann, påtänkande långa seglatsen,
Antingen ofvanom Chios, det klippiga, resa vi borde, 170
Rakt på Psyrias ö, behållande henne till venster,
Eller nedanom Chios, förbi det blåsiga Mimas.
Bådo så guden låta oss se järtecken; han äfven
Viste, och bjöd oss midtöfver sjön gerad på Euboia
Segla, på det vi snarligast så undginge förderfvet. 175
Blåste nu upp en susande vind, och galejorna skyndsamt
Lupo på fiskiga vägarna fram, och sen vid Geraistos
Togo de hamn om natten, och vi der bragte Poseidon
Offer af tjurars lår, då vi mätt det villande hafvet.
Fjerde dagen det var, då i Argos de jemna galejor 180
Tydeus' sons, hästtuktarens, män, Diomedes', i hamnen
Bragte; men jag höll kosan på Pylos, och aldrig oss medvind
Stannade af, såsnart som en gång gud sändt den att blåsa.
Så okunnig, mitt älskade barn, jag kom, och ej känner,
Hvilka ibland de Achaier förgåtts, och hvilka som räddats. 185
Men allt det jag, sittande här i salarna våra,
Hört, och som billigt är, skall du veta; dig döljer jag intet.
Väl Myrmidonerne, sägs det, de spjutinöfvade kommo,
Förde utaf storsinnte Achilleus' lysande ättlägg;
Väl Philoktetes också, den herrlige sonen till Poias. 190
Förde så Idomeneus kamraterna alla till Kreta,
Hvilka ur kriget sluppit, och sjön bortröfvade ingen.
Sjelfve, i fjerran land, J hafven väl hört om Atreides,
Hur han kom, hur Aigisthos beredde bedröfvelig ofärd.
Men han sannerlig ock förskräckligen detta har umgällt. 195
O, hur väl, att en son den mördade mannen sig efter
Lemnar! Ty han jemväl sin faders mördare näpste,
Den falsksinnte Aigisthos, som drap namnkunniga fadren.
Älskade, du också, (ty jag ser dig så stor och så vacker,)
Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge. 200
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära,
Visst han hämnades skarpt, och Achaierne skola åt honom
Bära ett vidsträckt låf, en sång för kommande slägten.
Måtte en likdan kraft mig gudarne hafva förlänat, 205
Att jag de giljare näpste för jämmerfulla förfånget,
Hvilka, af öfvermod, anstämpla mig skändliga saker!
Men mig gudarne ej en sådan lycka beslutit,
Hvarken mig, eller far min, och nu allt måste man tåla.
Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor. 210
Älskade, efter du mig påminnt om detta, och ordat:
Folket pratar, att giljare månge till tal, för din moders
Skull, anstämpla i salarna ondt, som dig ej behagar.
Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller dig folken
Hata i landet så, hörsammande gudens orakel. 215
Ho kan veta, om dem våldsverket han, kommande, hämnas,
Anten allena han är, eller ock samfälte Achaier.
Ty om hon ville älska dig så, klarögda Athene,
Såsom hon vårdade sig om den ärerika Odysseus,
Uti de Troers land, der vi smärtor ledo, Achaier; — 220
Ty ej nånsin jag sett så klarligen gudarne älska,
Såsom klarligen honom beskärmade Pallas Athene;
Om hon ville nu älska dig så, och vårda af hjertat,
Sannerlig äfven mången af dem bort bröllopet glömde.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225
Gamle man, jag tror att ditt tal fullbordas ej nånsin,
Ty för mycket du sagt; mig häpnad betager, och, icke
Denna förhoppning mig fylls, änskönt så gudarne ville.
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
Hvad för ord dig, Telemachos, flög ur tändernas stängsel! 230
Lätt en gud, om han vill, från fjerran en dödelig räddar.
Ville jag visst minsann, fast efter många strapaser,
Lända till eget hus, och hemkomstdagen beskåda,
Hellre än dö vid min härd, på sätt som nu Agamemnon,
Genom Aigisthos' list är mördad, och genom sin makas. 235
Men ej gudarne sjelfve engång den gemensama döden,
Ens från älskad man, förmå afvärja, enär den
Långutsträckade döds förderfliga öde en fattar.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Mentor, talom ej mer om dethär, fast sorgsne vi äre; 240
Ty ej mera för honom är sann hemkomsten, men redan
De odödlige död anstiftat, och lotten, den svarta.
Nu om en annan sak jag vill utforska och fråga
Nestor, ty mera än andra han lagar känner och klokskap.
Ty tre gånger han sägs ha männernes slägten beherrskat, 245
Derföre ock odödelig han mig synes att påse.
O Nestor, Neleiades, du säge mig sanning: