Hur dog Atreus' son, vidtherrskande kong Agamemnon?
Hvar var då Menelaos? och hur anstämplade ofärd
Nu svekråde Aigisthos, som drap långt tapprare mannen? 250
Var i Achaiska Argos han ej, men kanske hos andra
Menniskor irrade kring, och denne djerfdes att mörda?
Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor:
Nog skall jag detta, min son, sannfärdligen allt dig förtälja.
Visserlig sjelf ock gissar du lätt, hur saken sig tilldrog. 255
Om han Aigisthos vid lif än hade i salarna träffat,
Atreus' son, då från Troia han kom, blondlock Menelaos;
Skulle man ej på den dödades stoft uppkastat en grafhög,
Utan hundarne honom förtärt och korparne säkert,
Liggande långt från Argos på fältet, och honom ej någon 260
Af Achainnorna gråtit; så stor illgerning han uttänkt.
Ty derborta ju vi, utförande många bedrifter,
Dvaldes, och lugn i en vrå utaf hästnärande Argos,
Han Agamemnons gemål enträget smekte med orden.
Länge i början likväl afslog hon den skamliga gerning, 265
Ädla Klytaimnestra; Hon egde ett redeligt hjertlag.
Var hos henne en sångare ock, som högligen ombad
Atreus' son, då till Troia han for, att bevaka gemålen.
Men när gudars beslut nu insnärjt henne, att kufvas,
Se, då förde han sångaren bort till ödslig en holme, 270
Lemnande der, att varda ett rof och byte för korpar;
Henne, den viljande, viljande sen hem till sig han förde.
Mänga lår han brännde på gudarnes heliga altar,
Många smycken af gull förärade, äfvensom väfvar,
Sen storverket han lyktat, som aldrig i själen han hoppats. 275
Så vi reste från Troia, och seglade båda tillsamman,
Sonen af Atreus och jag, välsinnade mot hvarandra.
Men då vi heliga Sunion nått, Athenarnes udde,
Phoibos Apollon der styrmannen för Menelaos
Med de lindriga pilarnas skott påkommande, dräpte, 280
Medan rodret i händren han höll å snabba galejan,
Phrontis, Onetors son, mer skicklig än menniskors slägten,
Väl att styra galejan, enär som stormarne trängde.
Så qvarhölls han nu der, änskönt påskyndande resan,
För att jorda sin vän, och derhos begå hans begrafning. 285
Men när denne också, påfarande hafvet, det dunkla,
Uppå de hålkade skepp, klippudden vid branta Maleiai,
Ilande nått, förskräcklig dess färd vidtdundraren Zeus då
Stämplade an, och den hvinande vinds stormande han nedgjöt,
Samt ofantliga, gräsliga svall, så höga som bergen, 290
Der, åtskiljande skeppen, till Kreta han jagade några.
Der de Kydoner bodde, omkring Iardanos' flöden.
Finns så en viss glatt klippa och brant, som skjuter i saltsjön
Ytterst vid Gortyns fäste uti dimmdunstiga hafvet.
Sunnan der störtvågen mot vestliga udden, till Phaistos, 295
Jagar, och liten en häll äfvärjer den väldiga vågen.
Någre de kommo nu dit, och knapt undgingo förderfvet
Männerne, men mot klipporna slogos af böljorna skeppen
Sönder; men fem likväl af svartframstamiga skeppen,
Vinden och vågen förande bort, händref till Aigyptos. 300
Så nu han der, hopsamlande gull och rikelig lifskost,
Till villfremmande menniskor kom med galejorna sina.
Nidingsverk mellertid Aigisthos beredde der hemma,
Dräpande Atreus' son; af honom kufvades folket.
Sju år var han då konung uti månggyllne Mykene; 305
Men på det åttonde kom, till hans ofärd, ädle Orestes
Från Athenai tillbaka, och nu farsmördaren dräpte,
Den svekråde Aigisthos, som dräpt hans ståtliga fader.
Visst, när denna han dräpt, han redde Argeierna grafmål,
För olidliga modren, och för modlöse Aigisthos. 310
Kom så på samma dag Menelaos, väldig i härskri,
Förande gods ombord, så mycket galejorna buro.
Ock du, älskade, fjerran ej skild kringirra från hemmet,
Lemnande godset ditt, och männer i egna palatset,
Öfvermodige så, att de dig alltsamman ej månde, 315
Delande, fräta, och du ha gjort din resa förgäfves.
Men jag till Menelaos dig nu befaller och bjuder
Fara; ty denne har nyss hemkommit från fjerran landen,
Från de menniskor, dän ej hoppades nånsin i sinnet
Komma tillbaka, eho en gång stormvindarne kastat 320
Uppå så vidsträckt haf; dän sjelfvaste fåglarne icke
Lända på samme år; ty det är båd stort och förskräckligt.
Utan begif dig åstad med ditt skepp och kamraterna dina;
Om du vill färdas till lands, dig hästar och vagn i beredskap
Äro, och sönerne mine, som dig ledsagare blifva 325
Till Lakedaimons borg, der han bor, blondlock Menelaos.
Honom sjelf ombedje du sen, att han sanning förkunnar;
Osannt skall han ej säga, förty han är ganska förståndig.
Ordade så, men sol gick ned, och skymningen påkom.
Talade ock bland dem klarögda gudinnan Athene: 330
Gamle, i sanning med skäl allt detta du har oss bebådat;
Dock, välan; afskären nu tungorna, vinet bemängen,
Att vi Poseidaon och de öfriga gudar till ära
Offergjutande, vandre till sängs; ty tiden är inne.
Ty ren solen i dunkel har gått; ej heller det passar, 335
Länge att sitta vid gudarnes fest, men vända till hemmet.
Så nu dottren af Zeus, hvars röst ock samtlige lydde.
Men härolderne dem utgjöto på händerna vatten,
Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde
Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrarna sedan; 340
Tungorna lade i eld, uppstego och gjöto uppå dem.
Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste,
Då gudsköne Telemachos strax och Pallas Athene,
Begge två begåfvo sig bort till hålkade skeppet.
Nestor likväl qvarhöll dem ännu, tilltalte och sade: 345
Zeus afvärje det väl, samt öfrige evige gudar,
Att ni skulle från mig hänvandra till snabba galejan,
Liksom ifrån en rocklös man eller alldeles uslig,
Hvilken ej mantlar har eller många fällar i huset,
Hvarken att sjelf mjukt sofva uppå, och ej gästerna heller. 350
Men jag eger hos mig båd mantlar och ståtliga fällar.
Nej, allsicke det sker, att en son till drotten Odysseus
Sofver uppå skeppsdäck, så länge åtminstone Nestor
Lefver, och söner sen väl torde i salarna qvarbli,
Att undfägna hvar gäst, eho min boning besöker. 355
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
Väl har detta du sagt, kärälsklige gubbe; att lyda
Höfves Telemachos äfven, förty det vida är bättre.
Derföre skall han också åtfölja dig nu, för att sofva
Hemma i salarna dina, men jag till svarta galejan 360
Går, för att muntra kamraterna opp, och orda om allting;
Ty allena bland dem jag berömmer mig vara den älste.
Men de öfrige män medfölja, de yngre, af vänskap,
Till sin ålder en hvar storsinnte Telemachos like.
Der jag ärnar mig lägga på hålkade svarta galejan 365
Nu; men i morgon bittid' jag till storsinnta Kaukoner
Reser, egande der en fordran, som icke är nylig,
Liten ej heller. Du honom, emedan till dig han är kommen,
Skicka med vagn och med son, samt gif åt honom de hästar,
Som dig snabbaste äro i lopp och bäste i styrka. 370
Talade så, och dän sig begaf klarögda Athene,
Lika ert örn, och häpnad betog de seende alla.
Häpnade äfven den gamle, enär han med ögonen såg det,
Tog Telemachos' hand, och talade ordet, och sade:
Älskade, ej jag det tror, att du feg skall varda och kraftlös, 375
Om dig, ännu så ung, ledsaga gudarne sjelfve.
Ty det en annan ej var af dem som bo i Olympen,
Utan dottren af Zeus, rofgiriga Tritogeneia,
Som bland Argeierna aktade högt din modige fader.
Men, o drottning, var mild, och förläna osa ståtelig ära, 380
Först mig sjelf, och sönerna sen, och den värda gemålen!
Dig skall jag offra en qviga, som är bredpannad och ett års,
Otämd, aldrig ännu förd under oket af någon.
Henne jag offrar åt dig, sen gull kring hornen jag gjutit.
Talade, bedjande, så, samt hördes af Pallas Athene. 385
Tågade sedan förut den Gereniske riddaren Nestor
Framför söner och för svärsöner, till ståtliga huset.
Men då till kongens sköna palats ankommit de hade,
Satte sig samtlige ned i en rad på bänkar och stolar.
Dem, ankomna, i skåln utblandade sedan den gamle 390
Drickesljufveligt vin, som nu på det elfte året
Skafferskan öppnade upp; och sprundet löste från krukan.
Deraf mängde den gamle pokalen, och högt till Athene,
Offergjutande, bad, Zeus', aigisbärarens, dotter,