Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna:
Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta.
Hit inträffar ur sjön odödlig en gubbe, Aigyptiern
Proteus, som sannfärdelig är, samt djupen i hafvet 385
Alla samtliga vet, och är underdånig Poseidon.
Honom säga de vara min far, och hafva mig aflat.
Honom i fall om du kunde försåtligen fånga, i snaran,
Han förtäljde dig vägen minsann, och resans begränsning,
Samt hur på fiskiga sjön du lände tillbaka till hemmet. 390
Ja, han förtäljde dig ock, zeusfostrade, om du det ville,
Allt hvad i salarna godt eller ondt tilldragit sig hafver,
Medan borta du var på den långa, besvärliga färden.
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
Sjelf berätta mig nu den åldrige gudomens tillhåll, 395
Att han ej anande mig, eller vetande, smyger sig undan;
Ty svår är ju en gud, att kufvas af dödliga mannen.
Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna:
Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta.
När som solen till himmelens midt uppstiga har hunnit, 400
Då beger sig åstad sannfärdige gubben ur hafvet,
Under Zephyros' fläkt, omtäckt af dunklande dyning,
Och, utgången, han hvilar sig sen i hålkade grottan.
Och sjöhundarne kring, Halosydnas, den dejligas, söner
Mangrannt sofva, ur grumlade sjön sen upp de ha dykat, 405
Flåsande vidrig en ånga utur mångdjupiga hafvet.
Dit ledsagande dig, såsnart som morgonen randas,
Jag inbäddar så varligt, men välj bland dina kamrater
Trenne, som äro de bäste uppå vältoftade skeppen.
Samtliga gubbens funder jag vill dig äfven förtälja. 410
Nu sjöhundarna först han samtliga räknar, och mönstrar;
Men då dem alla han har uppå fem fingrar, och skådat,
Lägger i midten han sig, liksom fårherden bland fåren.
Och såsnart som J bara förmärkt, att gubben har somnat,
Läggen er grannliga vinn derefter om styrka och hjeltmod, 415
Honom att der qvarhålla, fast fiken och bråd till att rymma.
Allting skall han fresta att bli, som finnes på jorden,
Krälande kräk, och vatten, och eld med flammande låga;
Hållen uti enträget, och klämmen mera och mera!
Men såsnart som han sjelf omsider dig spörjer med orden, 420
Vorden sådan han var, då J sågen honom sig lägga,
Då må du ock upphöra med våld, och lossa den gamle
Hjälten, och spörja, af gudarna hvem dig svåra förföljer,
Samt om din återkomst, hur på flikiga hafvet du länder.
Så hon talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 425
Men till galejorna jag, der de stodo på sandiga stranden,
Gick, och vid vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.
Men såsnart som jag nu ankommit till sjön och galejan,
Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom,
Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 430
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Då jag äfven till stranden utaf bredvägiga hafvet
Gick, sen jag gudarna bedt enträget, och trenne kamrater
Tog, på hvilka jag litade mest i hvarje förrättning.
Hon mellertid neddykat i hafvets rymliga sköte, 435
Och medbringat ur sjön skälskinnena, fyra till antal,
Alla ännu nyflådda; och stämplade svek mot sin fader.
Lägerställen gräfde hon upp på stranden af hafvet,
Och satt bidande der; vi nalkades henne helt nära,
Och hon oss lade i rad, och täckte en hvar med ett skälskinn. 440
Der bakhållet oss var förskräckligt; oss pinade svåra
En olidelig stank från de sjöuppammade skälar;
Ty ho skulle bredvid sjöhunden väl vilja sig lägga?
Dock hon frälste oss sjelf, och en ståtelig lindring oss påfann:
Hämtande, under näsan på hvar hon ambrosia lade, 445
Doftande särdeles ljuft, och, förstörde så stanken af skälen.
Hela morgonstunden vi der tålmodigt förbidde,
Och sjöhundarne kommo ur sjön talrika, och sedan
Lade sig alle i rad vid hafvets bränning att hvila.
Middagstiden ur sjön kom gubben, och fann nu de feta 450
Skälarna, gick sen fram till en hvar, och räknade alla,
Först han räknade oss bland skälarna, utan att ana
Alls i själen försåt; derefter sjelf han sig lade.
Strax högt skriande sprungo vi fram, och händerna rundtom
Slogo, och gubben glömde ej bort de listiga funder; 455
Utan nu till en början han vardt tjockskäggigt ett lejon,
Sedan en drake, och panther, och sedan ett gräseligt vildsvin;
Vardt höglöfvadt ett träd; vardt ock klarrinnande vatten;
Men vi med oskrämdt sinne ändock fasthöllo den gamla.
När nu han ledsen vardt, erfaren i listiga funder, 460
Då han spörjande talte mig till i följande ordlag:
Ho har, o Atreus' son, bland gudar dig gifvit det rådet,
Att, i försåt, ovillig mig ta? hvad görs dig behof af?
Så han talte; men jag genmälte, och svarade honom:
Gamle, du vet; hvad gör du mig så försåtelig fråga? 465
Hur jag länge på ön qvarhålles, och icke en utväg
Alls utfinna förmår, ooh hjertat mig täres i bröstet.
Men du, välan, mig säg, — ty gudarne veta ju allting —
Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan,
Säg mig också, hur på fiskiga sjön jag länder till hemmet! 470
Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:
Sannerlig hade du bordt åt Zeus och de öfriga gudar
Offra en festhekatomb, och sen afsegla, att fortast
Uppå det dunklande haf anlända till fädernelandet.
Ty ej är dig beskärdt, att vännerna skåda, och komma 475
Hem till din fädernejord, eller till vältrefliga huset,
Förrn du återigen till himmelborna Aigyptos
Flodens vatten har rest, och heliga festhekatomber
Åt odödliga offrat, som bo i himmelen, vida.
Då först gudarne unna den väg, som du välfver i sinnet. 480
Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,
Derför att åter han bjöd mig uppå dimmdunkliga hafvet
Hän till Aigyptos resa, den långa, besvärliga vägen.
Men jag honom ändock genmälte med orden, och svarte:
Gamle, detta jag skall verkställa, såsom du bjuder; 485
Men du, välan, derjemte förtälj, och noga berätta,
Om oskadde med skeppen Achaierne samtligen hemländt,
Hvilka vi lemnade, Nestor och jag, då vi foro från Troia,
Eller om någon förgåtts i bitter död på galejan,
Eller i vännernas händer, enär han kriget beslutit. 490
Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:
Atreus' son, hvi fråga mig det? allsicke det höfs dig,
Att utforska min tanke, och veta; ej heller jag menar,
Att orårig du länge förblir, när allt du förnummit,
Mången af dessa är död, och mången af dessa vid lifvet. 495
Två härförare blott bland de kopparbeklädda Achaier
Svunno uppå hemfärden; du sjelf i kriget ju deltog:
En tör lefvande änn qvarhållas i rymliga hafvet.
Aias dukade under uppå långårade skeppen;
Honom först Poseidaon till höga Gyraiska bergen 500
Bragte i säkert förvar, samt frälsade undan ur hafvet;
Och han döden väl flytt, så hatad han var af Athene,
Derest ett trotsande ord han ej yttrat och mäkta bestraffats:
Sade, mot gudars vilja, sig flytt hafssvalget, det djupa.
Honom Poseidaon sjelf hörde, då trotsigt han talte 505
Och nu fattande strax treudden i väldiga händren,
Slog han Gyraiska klippan dermed, och styckade henne:
En bit stannade der, och den andra störte i hafvet;
Aias, som redan satt sig på den, vardt mäkta bestraffad,
Och kringfördes på svallande sjöns omätliga vågor. 510
Så nu han omkom der, sen saltiga vattnet han druckit.
Dödsgudinnorna slapp mellertid din broder, och undgick
Uppå de hålkade skeppen, och frälstes af vördade Here,
Men som han just var nära att komma till höga Maleiai
Berget, påstunden då stormvinden röfvande förde 515
Honom ut på den fiskiga sjön, och han suckade högljuddt, —
Ändatill landets gräns, der i husen bodde Thyestes
Fordom, men då der bodde Thyestiades Aigisthos.
Och då nu dän sig tedde jemväl en lyckosam hemfärd,
Och då gudar för dem vändt vinden, och hemma de voro: 520
Sannerlig glad han besteg det älskade fädernelandet,
Rörde vid fädrens jord, ooh kysste, och ymniga heta
Tårar gjöt, emedan förtjust han skådade hemmet.
Men nu ifrån vårdtornet en väktare varsnade honom,
Som svekråde Aigisthos beställt, ooh loft till betalning 525
Tvenne talenter i gull; ett år ren hade han vaktat, —
Att han ej smöge förbi, och röjde sin brusande styrka.
Denne med tidender skyndade hem till männernes herde,
Och Aigisthos påstund uttänkte bedrägliga ränker:
Tjugu de raskaste karlar utur folkhopen han valde, 530
Ställande dem i försåt, och derhos bad reda en måltid.
Sjelf han reste, och bjöd Agamemnon, männernes herde,
Både med hästar och vagn, ovärdiga tankar i sinnet.
Honom, ej anande alls ofärden, han förde, och sedan
Dräpte uppå måltiden, som oxen man dräper vid krubban. 535
Icke blef någon qvar af Atreides' bussar, som medföljt,
Ej af Aigisthos' heller; i salarna dödades alla.