Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,
Och jag satt der på sanden och gret, ej längre mig sinnet
Önskade lefva numer, och himmelens dager beskåda. 540
Men då jag gråtit mig mätt, och lemnat åt högsta förtviflan,
Se, då talte mig till sannfärdige gubben i hafvet:
Mera, o Atreus' son, gråt icke så faselig lång tid
Oupphörligt; dermed uträtta vi intet; du skyndsamt
Äfle, att åter en gång hemkomma till fädernejorden. 545
Antingen träffar du honom vid lif, eller ock har Orestes
Dräpit redan, och du inträffar kanske till begrafning.
Så han talte; men mig blef hjertat och modiga sinnet
Återigen, så ängslad jag var, uppfriskadt i bröstet,
Och jag höjde min röst, samt talte bevingade orden: 550
Nog om dessa jag vet; om den tredje mig äfven berätta,
Hvilken lefvande än qvarhålles på villande hafvet,
Eller död. Så ängslad jag är, vill om honom jag höra.
Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:
Son till Laertes han är, som på Ithaka eger sin boning. 555
Honom jag skådat på ön, utgjutande ymniga tåren,
Uti Kalypsos salar, gudinnans, som honom med nödtvång
Håller; och ej han kan hemkomma till fädernejorden;
Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater,
Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda. 560
Dig är ej gudabeskärdt, zeusfostrade drott, Menelaos,
I hästnärande Argos att dö, och lykta din bane;
Men till Elysiska fältet, och jordens yttersta gränser
Gudarne sända dig hän, bort till blondlock Rhadamanthys.
Lifvet är icke så lätt för menskorne någorstädes: 565
Ej sträng vinter der finns, ej snö nånsin en regnskur,
Men friskandande fläktar af Zephyrosvinden beständigt
Sänder Okeanos upp, att menskorna vederqvicka,
Efter du Helena äktat, och är svärson till Kronion.
Så han talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 570
Jag deremot till galejorna nu med de väldiga bussar
Gick, och på vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.
Men såsnart som jag var ankommen till sjön och galejan,
Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom,
Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 575
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Först vi galejorna halade ut i gudomliga hafvet,
Reste så seglen och masterna upp på de jemna galejor;
Stego derjemte de sjelfve om bord, och sig satte på brädren.
Sittande der i en rad, grå hafvet med åren de slogo. 580
Återigen till Aigyptos, den himmelborna, jag skeppen
Bragte, och offrade der utkorade festhekatomber.
Men då jag nu städs varande gudarnes vrede försonat,
Reste jag kong Agamemnon en vård, till evärdelig ära.
Detta gjordt, tillbaka jag for; mig unnade medvind 585
Gudarne, hvilka mig snart hembragte till fädernelandet.
Men du, välan, nu stanna här qvar i salarna mina,
Tills att den elfte dag, eller också den tolfte är inne.
Då jag sänder dig ståtligt, och ger dig herrliga skänker,
Hästar, trenne till tal, välglattad en vagn, och derjemte 590
Ger jag en vacker pokal, att derur du åt gudarna offer
Gjuter, och dagarna alla jemväl mig hyser i minnet.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Mig ej, o Atreus' son, qvarhåll lång tid här numera,
Ty jag väl året ut hos dig högst gerna fördröjde, 595
Sittande; mig ej längtan betoge till hem och föräldrar,
Ty jag högligen gläds, då ditt tal jag hörer, och dina
Ord, men redan mig nu misslynnte kamraterna äro
I förträffliga Pylos; du mig qvarhåller för länge.
Skänken som du mellertid mig gifver, han vare en skåpskatt. 600
Hästarna för jag likväl ej till Ithaka, utan jag lemnar
Här dem åt dig till parad; ty du är kong i ett rymligt
Slättland, hvilket är rikligt förseddt med lotos och galgant,
Samt med hvete, och spelt, och sig vidt kring-spridande hvitkorn.
Men på Ithaka äng ej finns, eller rymliga ridfält: 605
Dock getnärande, mer är hon kär mig än nånsin en hästort.
Ty ej någon af öarna är hästlemplig och änggod,
Som angränsa till sjön; och Ithaka mindre än alla.
Talte; och smålog då Menelaos, väldig i härskri,
Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade: 610
Du är af ädel blod, mitt barn, då sådant du talar;
Derföre byter jag ut dig detta; ty sådant jag gitter.
Och af de skänker, som ligga i mitt hus, gömda till skåpskatt,
Gifver jag den som af alla är aldravackrast och dyrast,
Gifver dig konstgjord blandningspokal; men silfverne är den 615
Hel och hållen, med gull dess bräddar äro beslagna,
Sjelve Hephaistos' verk, mig gaf den Phaidimos, hjelten,
Rike Sidoniers konung, enär mig hyste hans boning,
Återvändande hit; dig vill jag denna förära.
Så nu desse med sådane ord tilltalte hvarandra. 620
[Kockarne trädde då in i gudomlige konungens salar.
Hämtade fåren, och bringade med manstärkande vinet;
Brödet åt dem derhos skönbindlade hustrurna buro.
Så nu med frukost desse i salarna hade bestyret.]