Olycksalige, hvi är på dig jordskakarn Poseidon
Så förskräckligen vredgad, att han mång faror bereder? 340
Icke förgör han dig dock, änskönt han särdeles äflas.
Utan gör du såhär, — tafatt du ej synes mig vara:
Kläd af kläderna dina, och flotten åt vädren att föras
Lemna, och simma med händren, och sök upphinna de kuster,
Der Phaiekerne bo, der dig är ödet att räddas. 345
Här ovanskliga bindelen tag, och knyt den inunder
Bröstet; då finns ej fruktan att plågas, ej heller att drunkna.
Men såsnart som du ock östranden med händerna vidrört,
Lös den ifrån dig igen, och slunga i hafvet, det dunkla,
Fjerran ifrån östranden, och sjelf vänd anletet bortåt! 350
Så nu gudinnan talte; och gaf hårbindeln åt honom,
Och sjelf återigen neddykte i svallande hafvet,
Lik med en årta, och henne den dunkla vågen betäckte.
Men der grubblande nu mångpröfvade, ädle Odysseus,
Ängslad talade till stormodiga sinnet, och sade; 355
Ve mig, måtte ej någon ibland odödliga stämpla
Annat svek, då nu hon mig flotten att lemna befaller!
Men jag för ingen del hörsammar; ty fjerran med ögat
Ren jag skådat det land, der hon sade sig finna en fristad.
Dock vill jag göra såhär, som syns mig vara det bästa: 360
Medan i kramporna än mig bjelkarna sitta tillsamman,
Härstäds må jag förbli, och smärtorna tåligt fördraga;
Men såsnart som flotten för mig störtvågen förskingrat,
Simma jag skall; ty ej finnes till hands en säkrare utväg.
Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 365
Vräkte på honom en hiskelig våg jordskakarn Poseidon,
Gruflig, och olycksfull, brådstörtig, och kastade honom.
Liksom en stormande vind kringskingrar af torrkade agnar
Högen, och somliga hit försprider och somliga ditåt;
Så förspridde han ock de väldiga bjelkar; men hjelten 370
Fattade tag i en stamm, framdrifvande den som en ridhäst.
Kläderna af sig han klädde, som gett den höga Kalypso,
Och på stunden bindelen knöt sig bröstet inunder
Och sig störte i sjön brådstupa, och händerna bredde,
Äflande simma; det varsnade ock jordskakaren genast, 375
Och han rörde på hufvut, och så tilltalte sitt sinne:
Efter många strapaser du der kringirre på hafvet,
Tills du mänga dig får med zeusuppfostrade menskor;
Men jag ändock ej tror, att du någonsin prisar din ofärd!
Guden talte, och slog skönhåriga hästarnes anspann, 380
Och så till Aigai kom, der hans herrliga boningar äro.
Men nu Athenaie, Zeus' dotter, begrundade annat:
Sannerlig fjettrade hon de öfriga vindarnes vägar,
Och upphöra dem bjöd, och samtligen vandra till hvila;
Häftig Nordan hon väcktes, och krossade vägen för honom, 385
Tills han mänga sig finge med roningkära Phaieker,
Den zeusborne Odysseus, och död undvikit och Kerer.
Nätterna två, och dagarna två på den svällande vågen
Drefs han, och mången gång hans hjerta anade ofärd.
Men då nu tredje dag skönflätiga Eos beredde, 390
Äfven då upphörde jemväl blåsvädret, och stormlös
Stiltje nu vardt, men han helt nära varsnade landet,
Blickande för sig skarpt, upplyftad af väldiga vågen.
Likasom önskvärdt syns för sönerna älskade fadrens
Lif, som i sjukdom ligger, och qväljs af häftiga plågor 395
Tynande länge, och honom har ansatt skräcklig en gudom,
Men önskvärdigt ha honom från ofärd gudarne räddat:
Så önskvärdigt sig visade land och skog för Odysseus,
Hvilken nu samm enträgen, att träda med föttren på stranden,
Men då så långt han var, som man hörer en ropandes stämma, 400
Då ock hörde han gnyet emot hafsklipporna redan.
Och den väldiga böljan hon röt torrlandet till möte,
Med förskräckelig bränning, och allt insveptes i hafsskum,
Ty der fanns ej en hamn, för skeppen värn, eller skyddsort,
Men utskjutande hällar der funnos, och klippor ock bankar. 405
Och då löste sig upp för Odysseus knäna, och hjertat,
Ängslad talte han till stormodiga sinnet och sade:
Ve mig, efter nu land oväntadt mig unnade skåda
Zeus, och jag svalget ren har genomsimmande lemnat,
Syns mig emellertid ur grumlade hafvet ej utgång. 410
Utom spetsiga banker jag har, och böljan omkring mig
Döner, den plaskande, brandt sig reser i höjden en klippa,
Hafvet ett bråddjup är, och med fötterna båda jag icke
Gitter på bottnen hålla mig fast, och räddas ur ofärd;
Ty, om jag frestar att gå, kanhända mot klippiga kusten 415
Rycker mig väldiga vågen, och går ansträngningen fruktlös.
Men om jag simmar ännu allt vidare, dit der jag funne
Nedåtsluttande stränder kanske, och hamnar i hafvet,
Räds jag, att mig då återigen bortröfvande stormen,
Fjerran ut på den fiskiga sjön, tungt suckande, förer, 420
Eller en gud mot mig påhetsar ur hafvet den stora
Hajen, ty sådana många hon när, dånrik Amphitrite.
Vet ju, att uppbraggt är mot mig dånrik Poseidaon.
Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta,
Honom väldig en våg bortförde till klippiga stranden. 425
Der nu hans hud afslitits och ben derjemte förkrossats,
Hade ej laggt i hans själ klarögda gudinnan Athene,
Att han med händerna två, anrusande, fattade klippan,
Och sig suckande höll, tills väldiga vågen förbigått.
Så nu han undvek den; men vid återstudsningen honom 430
Slog anrusande vågen, och långt bortstötte i hafvet.
Liksom uppå en polyp, enär han drages ur gömslet,
Vid sugrörena hålla sig fast småstenarna talrikt;
Så af klippan också från kraftiga händerna honom
Huden i stycken slets, och han höljdes af väldiga vågen. 435
Och der skulle nu dött olycklig Odysseus i förtid.
Hade åt honom besinning ej gett klarögda Athene.
Dykande opp ur böljan, der hon framsprutar mot stranden,
Simmade han förbi, anblickande landet, om möjligt
Nedåtsluttande stränder han funne, och hamnar i hafvet. 440
Men då han simmande kom till den skönframrinnande flodens
Mynning, tyckte han der just vara den yppersta platsen,
Fri för klippor och skär, och undan vinden en tillflygt;
Kände, hur floden böljade fram, och bad i sitt sinne: