Hör mig, o konung, eho du än är; dig nalkas jag, mångbedd, 445
Flyende bort ur sjön, Poseidaons hotelser undan
Af odödliga gudarna ock plär vinna försköning
Hvarje irrande man, som nalkas, likasom jag nu
Nalkas din bädd, ditt knä, sen många strapaser jag utstått.
Ja, miskunda dig, kong; bönfallande vet jag mig vara! 450
Sade; och strax han dämmde sin fart, och hejdade vågen,
Gjorde stiltje framför, och räddade drotten till flodens
Mynning; Odysseus' knän af matthet dignade båda,
Äfvensom kraftiga händren; hans mod var kufvadt af vattnet.
Hela hans hud var svullen, och hafvet frusade ymnigt 455
Ur hans näsa och mun; men han andlös vorden och ljudlös
Låg vanmäktig; på honom var kommen en faselig trötthet.
Men då han andades åter, och lif sig samlat till hjertat,
Då ifrån sig också gudinnans bindel han löste,
Och den kastade hän i den hafåtrinnande floden. 460
Väldiga vågen den bar med strömmen tillbaka, och Ino
Tog den i händerna strax, men nu, aflägsnad ur floden,
Den fruktgifvande jord han kysste, och hvilte i vassen;
Ängslig talte han till stormodiga sinnet, och sade:
O, hur jag lider! af mig hvad skall dock ändtligen blifva? 465
Om jag i floden här tillbringar den ängsliga natten,
Räds jag, att skadliga frosten i mängd och alstriga daggen
Kufva min själ, som af matthet ren är nära att digna;
Blåser derjemte på morgonen ock ur floden en kall pust.
Men om jag stege dit upp på kullen i skuggiga dungen, 470
Och i de buskiga snar insomnade, om mig förskonte
Trötthet och frossa, och mig påkomme den ljufliga sömnen,
Rädes jag för vilddjuren ett rof och byte att varda.
Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes
Att sig i skogen bege, som han fann helt nära till vattnet, 475
Uppå en kringsedd plats; och han smög två buskar inunder,
Vexta tillsamman, en vild oliv, och den andra en fruktbar.
Dessa igenom ej nånsin de fuktige vindarne blåste,
Icke den brännande soln med strålarna träffade dessa,
Regnet trängde ej fram; så tätt oliverne vuxit 480
Vexelvis vid hvarandra, och dem nu smög sig Odysseus
Under, och strax sig redde med egna händer en rymlig
Bädd; ty af löf der fanns tillräckeligt ymniga hopar,
Hvad till läger behöfts åt tvenne män eller trenne,
Under den vintriga tid, om aldrig så bister han vore. 485
Skådande dem, vardt glad mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och sig i midten lade, och pågjöt hopar af löfven.
Likasom då man gömmer en brand i den dunkliga askan,
Fjermast på fältet, enär ej grannar finnas i nejden;
Räddande eldens frö, att han annorstädes ej tändes: 490
Så sig Odysseus gömde i löfven, och honom Athene
Sömn på ögonen gjöt, att göra, det fortaste, ände
Uppå dess plågsama tröttnad, och ögonlocken betäckte.
Sjette Sången.
Sålunda sof han nu der, mångpröfvade, ädle Odysseus,
Utaf trötthet betagen och sömn; men gudinnan Athene
Hän till Phaiekiska männernes folk begaf sig och förste,
Hvilka tillförene bodde uti Hypereia, det vida,
Nära Kyklopiska män, högmodiga utöfver höfvan, 5
Som dem plundrade stundligt, och voro större i krafter.
Flyttande, förde dem an gudsköne Nausithoos dädan,
Fjerran ifrån påhittiga män, och till Scheria bragte,
Och kring staden en mur uppreste och boningar byggde,
Gjorde åt gudarna tempel jemväl, och åkrarna delte. 10
Men han, af Keren kufvad, då ren bortgått till Aïdes;
Nu var Alkinoos kong, som lärt sig af gudarna vishet.
Och till hans boning gick klarögda gudinnan Athene,
Redande hemkomst åt stormodige drotten Odysseus.
Gick så uti mångpyntade kammaren, hvarest en jungfru 15
Låg i sin bädd, odödliga lik till vext och till skepnad,
Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos dotter;
Och bredevid två tärnor, som fått af Chariterna fägring,
Hvar vid sin post; tillslutna de blänkande dörrarne voro.
Men nu till jungfruns bädd hon hastade, liksom en vindflägt, 20
Stod vid dess hufvudgärd, samt talade ordet, och sade,
Liknande dottren utaf den skeppsnamnkunnige Dymas,
Som, jemnårig med henne, jemväl var älskad af hjertat;
Hennes skepelse tog klarögda Athene, och talte:
Nausikaa, hvi födde dig så försummelig modren? 25
Ligga minsann ovårdade än de prydliga kläder,
Och dig är bröllopet när, då du måste dig kläda i granna
Sjelf, och gifva åt dessa jemväl, som föra dig hädan.
Ty af kläderna plär till menskorna spridas ett vackert
Rykte, och fadren glädes dervid, och den vördade modren. 30
Men låt oss gå för att tvätta, då morgonrodnaden randas,
Och jag vill följa dig åt, medhjelperska, att du må snarligt
Färdig bli; ty ej länge du mer en jungfru skall vara.
Redan fria dig till de ypperste alla i landet,
Bland Phaiekernes män, der sjelf du eger din hembygd. 35
Men nu, välan, din herrliga far, ombed, att i morgon
Bittida dig mulåsnor och vagn utrusta, som bringar
Gördlarna alla i tvätt, och slöjor, och prydliga mantlar.
Detta är äfven för dig långt vackrare, än om du skulle
Vandra till fots; ty fjerran från stan tvättgroparne äro. 40
Talade så, och bort sig begaf klarögda Athene
Hän till Olympen, der gudarnes städs orubbliga boning
Vara sägs; han af vädren ej skakas, ej heller af regnet
Vätes, och snön ej heller sig närmar, men ständigt ett molnlöst
Solsken breder sig ut, hvit strålglans sväfvar deröfver. 45
Salige gudarne der förlusta sig dagarna alla.
Dit klarögda gudinnan nu gick, sen hon ordat med jungfrun.
Genast sig infann ock skönthronande Eos, och väckte
Upp skönslöjade jungfrun, som strax förvåntes åt drömmen.
Och hon begaf sig i rummen, att allt för föräldrarna säga, 50
För sin älskade fader och mor. Dem fann hon derinne.
Satt så vid spiseln hon, med tjenande tärnor i sällskap,
Tvinnande purpurne tråd, men fadren i dörren hon mötte,
Hvilken då just ock ämnade gå till de frejdade kongars
Råd, ty de bolde Phaiekerne dit inkallade honom. 55
Och helt nära hon stod, och talte till älskade fadren:
Pappa, skulle du vilja åt mig utrusta en mulvagn,
Hög, välhjulig, att jag må föra de ståtliga kläder
Ned till floden att tvättas, som mig otvättade ligga?
Både dig sjelf det höfs, som vistas bland yppersta männer, 60
Att rådpläga i råd, med snyggade kläder på kroppen;
Utomdess dig också fem söner i salarna finnas,
Tvenne af dem förmälde, och trenne blomstrande svenner.
Med nytvättade kläder hvar dag åstunda de alle
Träda i dansen, och mig allt sådant ligger på sinnet. 65