Sade; förty hon ej täcktes för fadren det ljufliga bröllop
Nu omnämna, men väl han förstod, och svarte med orden:
Icke jag mulorna dig afundas, barn, eller annat;
Res! och tjenarne skola iordningställa en mulvagn,
Hög, välhjulig, som är med en korg erforderligt utstyrd. 70
Så han talte, och tjenarna gaf befallning; de lydde,
Och nu derute jemväl välhjuliga vagnen i ordning
Ställde, och hämtade mulorna fram, och spännde i redet.
Men en tärna ur saln utbar de prunkande kläder,
Och nedlade dem alla uti välglattade vagnen. 75
Modren också inlade i korg tillräckelig vägkost,
Allslags, lade båd sofvel deri, och hällde i getsäck
Vin derjemte; — och ren var flickan stigen i mulvagn. —
Och sen gaf hon uti gullflaskan en flytande olja,
Att hon skulle sig smörja, med tjenande tärnor i sällskap. 80
Konungadottren i hand tog piske och prydliga tömmar,
Och slog på, att de lupo; ett dön af mulorna hördes.
De i galopp sig sträckte, och tvätten förde och jungfrun,
icke allena; med henne nu följde tärnorna äfven.
Men då de hunnit fram till flodens herrliga flöde, 85
Der sig år från år tvättgropar befunno, och kostligt
Vatten i mängd upprann, att smutsiga kläderna rena,
Derstäds desse ifrån mulvagnen mulorna spännde,
Och dem jagade bort, att invid den hvirflande floden
Äta det håningsljufliga gräs; men de sjelfve ur vagnen 90
Tvätten med händerna togo, och förde i klaraste vatten,
Trampande den i groparna fort, i kapp med hvarandra.
Men då de tvättat nu, och smutsiga kläderna renat,
Bredde de ut dem i ordning invid sjöstranden, der hafvet
Mot torrlandet plägade mest småstenarna skölja. 95
Sedan de badat sig sjelfva, och smort frikostigt med oljan,
Togo de samtligen åt sig ett mål vid stranden af floden,
Bidande tills att i solens sken sig torrkade klädren.
Men då med mat sig fägnat hon sjelf, och tärnorna äfven,
Samtlige kastade bindlarna bort, och lekte med bollen. 100
Och hvitarmiga Nausikaa begynte att sjunga
Likasom pilglad Artemis går på berget, och vandrar
Nu omkring skyhöga Teygetos, nu Erymanthos,
Åt fargaltarna fägnande sig och de ilande hindar,
Och med henne i lag Zeus', Aigisförarens, döttrar, 105
Landtliga nymferna, leka, och Leto glädes i sinnet;
Och bland alla hon högst båd hufvudet håller och pannan,
Och hon är lättligen kännd, men samtligen äro de sköna:
Så sig i tärnornas hop utmärkte den brudliga jungfrun.
Men då hon var i beråd, att återvända till hemmet, 110
Och ren mulorna spännt, hopvikande ståtliga klädren,
Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene,
Huru Odysseus skull' vakna, och se skönögiga jungfrun,
Som till Phaiekiske männernas stad vägvisade honom.
Och nu prinsessan kastade bollen efter en tärna; 115
Tärnan han träffade ej, men föll i den djupaste hvirfveln,
Och högt ropte de alla; då vaknade ädle Odysseus,
Satte sig upp, och välfde uti sin själ och sitt hjerta:
Ve mig! till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen?
Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro? 120
Monn' gästvänlige hellre, och ha ett gudeligt sinne?
Så mig sväfvade kring jungfruliga stämman af unga
Nymfer, hvilka bebo de öfversta toppar af bergen,
Eller flodernas källor också, eller gräsiga ängar.
Kanske befinner jag mig i ljudliga menniskors grannskap? 125
Men nu välan, sjelf vill jag försöka, och skåda omkring mig.
Talade så; och ur snaret sig smög den ädle Odysseus,
Bröt sig ur täta skogen med väldiga handen en löfrik
Qvist, att skyla dermed den nakne mannens lekamen;
Gick bergfostrade lejonet lik, som litar på styrkan, 130
Och framvandrar i regn och i storm, och ögonen båda
Brinna; men det till oxarna går, eller också till fåren,
Eller i vilda hjortarnas hjord; ty magen befaller,
Frestande småkräk med, att smyga i gärdade fållan:
Så nu Odysseus ock skönlockiga flickorna ville 135
Nalkas, så naken han var; ty nöd var kommen på mannen.
Men förskräckelig syntes han dem, nedsmutsad af äfjan,
Och på den rymliga stranden de flyktade hitåt och ditåt;
Ensam Alkinoos' dotter blef qvar; ty henne Athene
Mod inlade i själn, och tog ur lemmarna rädslan. 140
Hon sig dristade stå; då öfverlade Odysseus,
Anten han fatta dess knän, och be skönögiga jungfrun
Skulle, eller också med ljufliga orden på afstånd
Bedja, om vägen hon viste till sta'n, och kläder förlänte.
Honom, begrundande så, mer gagneligt syntes det vara, 145
Henne med ljufliga ord, att blott ombedja på afstånd,
Att, om han fattade knäna, ej måtte förarga sig jungfrun.
Genast sade han då de ljufliga orden, och sluga:
Drottning, jag fattar ditt knä, om gudinna du är, eller dödlig!
Om en gudinna du är, och bor i den rymliga himlen, 150
Dig jag med Artemis sjelf, en dotter af store Kronion,
Både till skepnad, och storlek, och vext i det närmaste jemför;
Men om du är bland dödliga en, som bygga på jorden,
Trefaldt salige äro din far och vördade moder,
Trefaldt salige brödren jemväl, dem högligen sinnet 155
Städse för din skull värmer sig upp af glädjeförtjusning,
Då när de skåda så fager en ros inträda i dansen.
Men i sitt hjerta ändock bland alla är saligast vida
Han som dig för till sitt hem, och kommit med rikaste brudskänk.
Ty jag i sanning med ögonen sett ej sådan en dödlig, 160
Hvarken man, eller qvinna (mig, skådande, häpnad betager).
Fordom på Delos en gång, vid Apollons altar, en likdan
Ung palmtelning betraktade jag, som vexte åt höjden; —
Ty dit kom jag också, och mig följde en rikelig krigshär
Uppå den färd, som skulle åt mig mång sorger bereda; — 165
Liksom enär jag telningen såg, jag i själen förvåntes
Länge; ty sådant träd ej någonsin vuxit ur jorden:
Så dig, qvinna, jag vördar, beundrar, och högligen rädes,
Röra vid knäna; och mig påkommer en tryckande ängslan.
Tjugunde dagen i går, undslapp jag det dunkliga hafvet; 170
Vågen förde mig städs mellertid och de häftiga stormar
Från Ogygia ön; nu hit mig kastat en gudom,
Att här äfven ännu ondt lida; ty ej jag förmodar
Slut; men gudarne än mig mycket skola bereda.
Men varkunna dig, drottning; ty dig, sen mycket jag lidit, 175
Först jag nalkas; af alla de öfriga menskorna ingen
Endaste känner jag alls, som staden besitta och landet.
Visa mig vägen till sta'n, och omkring mig kasta en trasa,
Om du, gående hit, medtagit för byken en bindduk.
Gifve dig derför gudarne allt, som i sinnet du välfver, 180
Egen make, och eget palats må de unna, och herrlig
Samdrägt! Ädlare finnes ju ej, och bättre än detta,
Än då i huset bo samdrägtiga hop med hvarandra
Make och maka; förty ovännerna äro de hjertqval;
Vännerna äro de fröjd, men mest de sjelfve det märka. 185
Nu skönarmade Nausikaa genmälte, och sade:
Fremling, du liknar mig ej en dålig man, eller oklok;
Zeus, den Olympiske, sjelf utdelar åt menskorna lycka,
Både åt goda och onda, på sätt som han tycker, åt hvarje.
Detta jemväl han gifvit åt dig, och du måste det tåla. 190
Nu då, emedan du hit till staden är kommen och landet,
Skall du ej lida på kläder en brist, ej heller på annat,
Sådant som höfves att får den mångbepröfvade fremling.
Staden jag visa dig vill, och säga dig namnet på folken:
Och Phaiekerne denna vår stad besitta och landet. 195
Till stormodige drotten Alkinoos är jag en dotter,
Honom, af hvilken beror Phaiekernes styrka och mankraft.
Sade; och gaf skönlockiga tärnorna denna befallning:
Stannen, J tärnor, påstund! Hvart springen J, skådande mannen?
Eller menen J väl, att han är af fiender någon? 200
Icke det finns lifslefvande man, och aldrig skall finnas,
Som till Phaiekiske männernes land skull' våga att komma,
Förande med sig fejd; odödliga äro de käre.
Också vi bo afsides, uti mångsvalpiga hafvet,
Ytterst, af öfriga dödliga oss ej någon besöker. 205
Men nu en osäll vandrare är den mannen, som kommit,
Hvilken vårda man bör; ty i Zeus' skydd äro de alle,
Arme och fremlingar ju, och en liten skänk är en kär skänk.
Derföre gifven åt fremlingen mat, J tärnor, och dricka,
Tvätten i floden också, der J finnen för vinden en tillflygt! 210
Sade; de stannade nu, och mante den ena den andra,
Och medförde Odysseus i lugnet, allt som dem manat
Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos' dotter,
Och framlade åt honom till klädnad en kappa och lifrock,
Gåfvo derjemte uti gullflaskan en flytande olja, 215
Och uppmanade honom att bada i rinnande floden;
Men då talade så bland tärnorna ädle Odysseus: