Så nu han derstäds bud mångpröfvade, ädle Odysseus;
Men mulåsnornas kraft, till staden förde vår jungfru.
Och när kommen hon var till sin fars storståtliga salar,
Ute på gården stilla hon höll, och bröderne rundtom
Sällade sig, odödliga like, och sedan ur redet 5
Mulorna de urspände, och byken buro i huset.
Sjelf hon i egen kammare gick, och elden åt henne
Tände en kammarfru, Apeiraiskan Eurymedusa,
Som från Apeira fört tverodde galejorne fordom.
Henne till hedersskänk åt Alkinoos hade de utvalt, 10
Ty han var alles kong, och som gud åtlyddes af folket.
Men hvitarmiga Nausikaa hon i salarna ammat;
Hon upptände nu eld, och bestyrde derinne om qvällsvard.
Upp då Odysseus steg, för att vandra till sta'n, och Athene
Omgjöt tjockaste dunkel, ty väl hon mente Odysseus, 15
Att ej, mötande, någon ibland storsinnta Phaieker
Måtte med orden skymfa, och, ho han vore, befråga.
Men då han just var nära, att träda i herrliga staden,
Honom till möte kom klarögda gudinnan Athene,
Lik en blomstrande mö, med sin vattenkruka i handen, 20
Och der stod hon för honom; då frågade ädle Odysseus:
Barn, säg, ville du visa mig väg till Alkinoos', drottens,
Boningar, hans, som här bland dessa menskor regerar?
Förty, mångbepröfvad en fremling, hit jag är kommen
Långt från ett fjerran land; derföre jag känner ej någon 25
Endaste menska af dem, som staden besitta och landet.
Honom svarade då klarögda gudinnan Athene:
Gerna jag vill dig, fremmande far, det hus, du mig omber,
Visa, ty konungen sjelf bor vankfri fader min nära.
Men gå tyst, som du går, och jag skall vandra framför dig, 30
Icke på någon menniska se, ej någon befråga.
Förty desse ej stort fördraga fremmande menskor,
Och den som är långväga de ej, välkomnande, hylla,
Utan, förlitande sig på de snabba galejor och flinka,
Fara de öfver det väldiga svalg; jordskakarn det unnat: 35
Flinka galejorne äro, som fågelvingen, som tanken.
Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene
Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren.
Honom Phaiekerne icke, de skeppsnamnkunnige, märkte,
Kommande staden igenom bland dem; ty icke Athene 40
Tillät det, skönlockiga, höga gudinnan, som kolsvart
Dunkel om honom gjöt, med vänliga tankar i sinnet.
Hamnar beundrade nu och jemna galejor Odysseus,
Äfvensom sjelfve hjeltarnes torg och murarna långa,
Höga, och välförsedda med pålverk; under att påse! 45
Men då de anländt båda till konungens herrliga boning,
Började så sitt tal klarögda gudinnan Athene:
Detta nu är, du fremmande far, det hus, du mig omber
Visa; du skall derstäds zeusfostrade konungar finna,
Sittande nu till bords; gå in du, och intet i själen 50
Frukta, ty dristig en man är vida bättre i alla
Saker än mesen, ehuru också han kommit från fjerran.
Aldraförst du drottningen sjelf i salarna träffar,
Och hon är nämnd vid namn Arete, af samma föräldrar
Född, som födde Alkinoos ock, Phaiekernes konung. 55
Var ju Poseidaon, jordskakarn, Nausithoos' fader
Först, och dess mor Periboia, af qvinnor i skönhet den bästa,
Yngsta dotter utaf stormodige kong Eurymedon,
Hvilken beherrskade fordom de öfverbåla Giganter.
Men han störte sig sjelf, och störte det trottsiga slägtet. 60
Henne Poseidaon sen älskade, hvilken en fader
Åt storsinnte Nausithoos vardt, Phaiekernes konung,
Och Nausithoos blef Alkinoos' far och Rhexenors.
Honom Apollon sköt, den silfverbågige, sonlös,
Nyförmäld i palatset; en endaste dotter han aflat, 65
Arete, som Alkinoos sig utvalde till maka,
Och högaktade henne, som ej högaktas på jorden
Någon bland qvinnor, som nu, med männer, en boning besitta.
Så högaktad drottningen är af hjertat, och ärad
Både af drotten Alkinoos sjelf, och de älskade barnen, 70
Äfvensom folken; de henne, beskådande, likt en gudinna
Städs välkomna med ord, enär i staden hon vandrar.
Ty på ett ljust förstånd hon sjelf allsicke har mangel,
Ja, dem hon menar väl, för de männer tvister hon sliter.
Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad, 75
Då har du hopp helt visst, att vännerna skåda, och nalkas
Ditt högtakiga hus, och älskade fädernejorden,
Sedan detta hon talt, bortgick klarögda Athene
Till fruktödsliga sjön, och lemnade Scherias ängder,
Och till Athenai kom, bredgatiga sta'n, och Marathon, 80
Trädde så in hos Erechtheus i fasta palatset. Odysseus
Kom till Alkinoos' herrliga slott; och mycket hans hjerta
Välfde, medan han stod, förrn kopparne trösklen han nådde.
Förty likasom solens glans det var, eller månens
I högtakigt palats hos Alkinoos, modige drotten. 85
Väggarne hitåt och ditåt af koppar hamrade voro,
Alltfrån trösklen till fönstret, omkring gick liten af blåstål.
Insids dörrar af gull tillstängde det fasta palatset,
Silfverne poster stodo uppå den kopparne trösklen,
Silfverne var dörrkransen der ofvan, och gyllene ringen. 90
Gyllne å hvardera sidan och silfverne hundar der voro,
Hvilka Hephaistos sjelf med skickeligt sinne arbetat,
Att bevaka Alkinoos' hus, stormodige drottens,
Städs odödlige, städs oåldrade dagarna alla.
Stolar sig stödde mot väggen också härstädes och derstäds, 95
Alltfrån trösklen till fönstret, och kastade voro derofvan
Mattor af finaste slag, skönväfda qvinnornas arbet.
Sittande derstäds plägade städs Phaiekernes förstar
Dricka och äta, förty Guds gåfvor för året de hade.
Gyllene gossar också på de vältillformade pallar 100
Stodo, och brinnande facklor en hvar i händerna hade,
Lysande nätterna ut för samtliga gäster i huset.
Funnos derjemte jemväl i palatset femtio tärnor.
Någre af dessa mala på qvarn den äppliga skörden,
Somlige väfva vid stoln, och somlige tvinna sitt väfgarn, 105
Sittande, lika med löfven uti högspensliga poppeln;
Flytande oljan sin kos från de täta väfvarna rinner.
Liksom af samtliga män Phaiekerne skickligast äro
Att framjaga på sjön den snabba galejan, så äfven
Qvinnorna sköta sin väf; för andra dem unnat Athene 110
Att storståtliga slöjder förstå, och hittiga tankar.
Utanför gården en park, helt nära till portarna finnes,
Stor, fyrhörnig, och rundt deromkring inrättadt ett stängsel.
Resliga träd derstädes och grönskande vexte i parken,
Päron och äppelträd, skönfruktiga, jemte granater, 115
Grönskande friska olivträd med, och kostliga fikon.
Frukten af dem, år ut år in, ej nånsin förvissnar,
Tryter ej sommartid eller vinter, men Zephyros ständigt
Blåser, och somliga alstrar, och somliga bringar till mognad.
Päron på päron der fullmognar och äpple på äpple, 120
Samt vindrufva uppå vindrufva, och fikon på fikon.
Der mångfruktig en åker också var åt kongen planterad;
Finns så för drufvorna der inrättad på slätten en torkplats,
Hvilken stekes af soln, och somliga drufvor de skörda,
Somliga trampa de ren, och framför vinkarterna äro, 125
Fällande bort blombladen, och somlige börja att mogna.
Ordnade sängar invid det nedersta gärdet, af alla
Slag, planterade äro, och frodas från år till ett annat.
Källor välla der två, och den ena parken igenom
Rinner, i annan led gårdströsklen inunder den andra 130
Går till palatset, och der stadsboerna taga sig vatten.
Så hos Alkinoos funnos de gudars herrliga håfvor.
Der stod, undrande än mångpröfvade, ädle Odysseus
Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat,
Öfver trösklen han steg skyndsamligen in i palatset. 135
Och der träffade han Phaiekernes förstar och drottar,
Hyllande alla med vin välspejande Argosdödarn;
Honom de hyllade sist, enär de tänkte på sängen.
Huset genom då gick mångpröfvade, ädle Odysseus,
Svept i dunkel, som sjelf kringjutit honom Athene, 140
Tills Arete träffa han fått, och Alkinoos, kongen.
Men om Aretes knän nu händerna lade Odysseus.
Och då skingrades bort gudskickade dimman från honom,
Och de förstummades alle, när mannen i huset de sågo,
Häpnande vid dess blick, och Odysseus ordande bönföll; 145
Arete, du dotter utaf gudmaken Rhexenor,
Efter många strapaser, ditt knä och din make jag nalkas,
Äfvensom gästerna här, åt hvilka en lyckosam lefnad
Gudarne unne, och måtte en hvar antvarda åt barnen
Ära, som folket gifva förmår, och i salarna skatter! 150
Men påskynden åt mig ledsagning, att komma till hemmet
Snart; ty länge, från vännerna skild, olyckor jag lidit!
Så han sade, och satte sig ned i askan på spiseln,
Bredvid elden, och alle förstummade blefvo och tego.
Kong Echeneos då, den åldrige, talte omsider, 155
Han som ibland Phaiekiska män var äldre än andra,
Utmärkt genom sitt tal, och kände båd gammalt och mycket;
Han välvillig och klok påbörjade orda, och sade: