Honom svarade då mångråde Odysseus, och talte:
Drott, mig derföre ej på din dotter trät, som är vankfri;
Ty i sanning hon mig tillsade, att tärnorna följa,
Men jag ville det ej, af fruktan, och äfven försynthet. 305
Att dig, skådande slikt, ej hjertat måtte förgrymmas;
Ty vi, menniskors slägt, här i verlden hetsige äre.
Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:
Fremling, icke har jag ett sådant hjerta i bröstet,
Att det för intet sig harmar; i allt är lagom det bästa. 310
Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon,
Sådan man, som du är, med likdana tankar, som jag har,
Taga min dotter åt sig till gemål, och heta min svärson,
Dröjande här; jag gåfve dig hus, jag gåfve dig egor,
Om sjelf dröja dig lyste; men dig, ovillig skall ingen 315
Bland Phaiekerna hålla, ty det ej täcktes vår far Zeus.
Hemledsagning åt dig, tills morgon, att väl du det vete,
Sätter jag ut; men du mellertid, af sömnen besegrad,
Ligg; de i lugnet föra dig fram, tilldess du har uppnått
Fosterjord din, och hem, och hvad eljes kärt dig må vara, 320
Vore det ock långt fjermare hän än ön Euboia;
Ty de säga, att hon är mest aflägsen, som henne
Sågo ibland vårt folk, enär blondlock Rhadamanthys
Hädan till Gaias son, på besök, de till Tityos förde.
Desse foro då dit, och lyktade, trötthet förutan, 325
Färden på samma dag, och hem ankommo på samma.
Sjelf erfara du skall i din själ, hur mina galejor
Ståtlige äro, hur bussarne sjön uppkasta med åren.
Talte; nu gladdes deråt mångpröfvade, ädle Odysseus;
Bedjande sen han sade, och yttrade ordet, och talte: 330
Måtte, o fader Zeus, dock allt Alkinoos hålla,
Hvad han lofvat! åt honom uppå fruktgifvande jorden
Ändlös ära det vore, och jag ankomme till hemmet.
Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra,
Men hvitarmiga drottningen gaf åt tärnorna uppdrag, 335
Bäddar att reda uti förgården, och purpurne granna
Mantlar lägga på dem, och mattor breda deröfver,
Samt ulltäcken derjemte också, för att svepa omkring sig.
Tärnorna gingo ur saln, och höllo en fackla i händren.
Men då den mjukaste säng skyndsamligen bäddat de hade, 340
Trädde de fram till Odysseus, och manade honom med orden:
Laga dig nu, o fremling, till sängs! ditt läger är färdigt.
Sade; och honom var högönskligt att vandra till hvila.
Så nu han sof derstäds mångpröfvade, ädle Odysseus
Uti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård 345
Men Alkinoos sof i det inre af höga palatset,
Och hans bålda gemål nattläger beredde och sofbädd.
Åttonde Sången.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos
Hastade upp från sin bädd Alkinoos' heliga hjeltkraft,
Stadsförstöraren ock, zeusfostrade drotten Odysseus.
Förde så an dem alla Alkinoos' heliga hjeltkraft
Till Phaiekernes råd, som desse sig ordnat vid skeppen. 5
Och ditkomna de satte sig ned på slipade stenar
Nära hvarandra; kring sta'n då vandrade Pallas Athene,
Tagande på sig gestalt af den vise Alkinoos' herold,
Redande hemfärd åt stormodiga drotten Odysseus.
Och vid hvarendaste man hon stannande talte, och sade; 10
Skynden er alle, välan, Phaiekernes förstar och drottar,
Bort till rådsförsamlingen nu, för att höra om gästen,
Hvilken nyligen ländt till vise Alkinoos' boning,
Irrande hafvet omkring, odödliga lik till gestalten.
Talande så, hon väckte hos hvar dess hjerta och sinne. 15
Och af samlade män uppfyllde sig snarligen rådets
Bänkar, och månge beundrande der anskådade drotten,
Vise Laertes' son; ty öfver honom Athene
Sjelf nedgjutit gudomligt bebag på hufvud och skuldror.
Honom större att skåda hon gjort, och stoltare äfven, 20
Att kärkommen han så hos alla Phaiekerna blefve,
Ståtlig, och aktningsvärd, att han lyktade lyckligt de lekar
Alla, i hvilka Phaiekernes män skull' försöka Odysseus.