Men då de samlats alle, och hopförsamlade voro,
Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 25
Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar,
Att jag säger er det, som hjertat i bröstet mig bjuder.
Fremlingen, — icke jag vet, ho han är — har kommit till mitt hus,
Irrande kring hos de östliga män, eller vestliga äfven;
Och på sin hemfärd manar, och ber, att säker den blefve. 30
Låtom oss då, som vi gjort tillförne, bestyra om hemfärd.
Förty ingen ännu, eho som kom till min boning,
Härstäds jemrande länge har dröjt, i väntan på hemfärd.
Utan välan, nedhalom till hafs den svarta galejan,
En förstseglerska; två och femtio ynglingar måga 35
Väljas i landet ut, som äro sen gammalt de bäste.
Sedan J årorna väl vid tofterna samtlige bundit,
Stigen i land, och derefter ett mål knapphändigt bereden,
Kommande till vårt hus; jag väl undfägnar er alla.
Detta mitt uppdrag är till svennerna; alle J andre 40
Skepterbärande drottar derhos till min ståtliga boning
Kommen, på det vi i salarna må den fremmande pläga.
Säge mig ingen nej! ock kallen gudomliga sångarn
Demodokos; ty åt honom en gud gaf rikligen ljufva
Sången, ehvad hans sinne också uppmanar att sjunga. 45
Talande så, han vandrade främst; tillika med honom
Drottarne följde; herolden han gick till gudomliga sångarn.
Valde svennerne, två och femtio, hastade sedan,
Som han befallt, till stranden utaf fruktödsliga hafvet.
Men såsnart till galejan de väl framkommit och hafvet, 50
Alle åt hafvets djup uthalade svarta galejan,
Och på den svarta galejan en mast uppreste och segel,
Samt anpassade årorna fast i läderne remmar,
Allt i ordenteligt skick, utspännande seglena hvita.
Henne ute på sjön för ankar de lade, och sedan 55
Skyndade gå till vise Alkinoos' rymliga boning.
Pelaregångarne, gårdar och salarne fylldes med männer.
[Hopförsamlade, månge der voro båd' unge och gamle.]
Får, ett dussin, åt dessa nu lät Alkinoos slakta,
Två släpfotiga kor, hvittandiga galtarna åtta; 60
Dessa de flådde, och skötte och redde en kostelig måltid
Nalkades äfven herolden, och bragte den kärliga sångarn,
Älskad af sångmön högt, som gett det goda och onda:
Ögonen hade hon tagit, och gett den ljufliga sången.
Honom Pontonoos bar den silfvernaglade stolen 65
Uti gästernas midt, och stödde mot höga kolonnen.
Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran
Ofvanom sångarens hufvud, och lärde med händren att henne
Fatta, och ställde bredvid brödkorgen och prydliga bordet,
Bägarn med vin bredevid, att dricka då sinnet befallte. 70
Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.
Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad,
Sångmön lifvade sångarn att qväda om männernas bragder,
Ur det qväde, hvars pris uppsteg då till himmelen vida,
Splitet emellan Laertiades och Peleides Achilleus; 75
Huru de trätte en gång vid gudarnes rikliga festmål
Med förskräckliga ord; men männernes drott Agamemnon
Gladdes uti sin själ, att Achaiernes ädlingar trätte;
Ty det svaret han fått uttryckligt af Phoibos Apollon
Uti gudomliga Pytho, då han stentrösklen beträdde, 80
Spörjande; ty då välfde sig ren olyckornas början,
Genom store Kronions råd, på Achaier och Troer.
Detta nu just högröstige sångaren qvad; men Odysseus,
Fattande purpurne manteln, den stora, med väldiga händer,
Öfver hufvudet drog, och betäckte sitt dejliga anlet; 85
Han för Phaiekerna blygdes att gjuta ur ögonen tårar.
Men såsnart den gudomlige sångaren slutade sjunga,
Strök han tårarna bort, och drog från hufvudet manteln,
Fattade dubbelpokalen i hand, och åt gudarna vingjöt.
Men då åter begynte, och honom Phaiekernes förstar 90
Mante att sjunga, — förty åt orden de gladde sig alla, —
Täckande hufvudet åter, Odysseus började sucka.
Gjutande tårar, då undföll han dem samtligen alla,
Men Alkinoos ensam bemärkte och varsnade drotten,
Sittande nära bredvid; tungt suckande honom han hörde, 95
Och sen ordade strax bland roningkära Phaieker:
Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar,
Redan mättat vi ha med gemensama målet vårt sinne,
Samt med cittran, som är en väninna åt rikliga målet;
Nu må vi derföre gå, ock fresta på kämpaspelen 100
Alla, att fremlingen här förtälje för vännerna äfven,
Kommen till hemmet igen, hur mycket vi andra besegre
Både i knytnäfsstrid, och i brottning, i hoppning och kapplopp.
Talande så, främst gick han; de öfrige följde tillika,
Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran, 105
Tog Demodokos sedan i handen, och honom ur salen
Förde, och gick för sångarn den väg, på hvilken Phaiekers
Förstar vandrade hän, att kämpaspelen beundra.
Alle till torget de gingo, och gräselig skara dem följde,
Tusende; stodo så ynglingar upp båd många och raska. 110
Steg så Acroneos, och Okyales, jemte Elatreus,
Nauteus och, Prymneus, Anchialos, jemte Eretmeus,
Ponteus ock, Proeus, Thoon, Anabesineos ock,
Och Amphialos med, Polyneos' son, Tektonidens,
Samt Euryalos med, lik Ares, menskoförödarn, 115
Samt Naubolides med, till gestalt den bäste och kroppsskick
Bland Phaiekernes män, näst vankfri drott Laodamas.
Trenne söner utaf Alkinoos stego der äfven,
Halios, och Laodamas och gudlik drott Klytonéos.
Desse voro de första, som gjorde med föttren försöket 120
Samt från skranket sitt lopp utsträckte, och alle tillika
Skyndsamt flögo på fältet åstad, att dammet sig välfde.
Bäst att springa bland dem var vankfri drott Klytonéos;
Likaså stort för mulorna är försprånget på lindan,
Likaså lopp han de andra förbi, som lemnades efter. 125
Vidare gjordes försök med den kroppbetungande brottning;
Deri besegrade åter Euryalos alla de bästa;
Men i hoppande var Amphialos ypperst bland alla;
Med kastskifvan den ypperste var bland alla Elatreus,
Men Alkinoos' modige son, Laodamas, i näfstrid. 130
Sen nu med kämpaspelen enhvar undfägnat sitt sinne,
Talade så Alkinoos' son, Laodamas, och sade:
Vänner, välan, åtspörjom den fremmande, om han af kämpspel
Något känner och lärt; till gestalten han icke är ringa,
Hvarken till lår eller ben, eller båda händerna ofvan, 135
Eller den seniga nacken, det breda bröstet; och ungdom
Saknar han ej; men af mång ofärd han blifvit förkrossad.
Ty jag yrkar, att slemare ting ej gifves, än hafvet,
Att förbrylla en man, fast vore han aldrig så tapper.
Honom Euryalos återigen genmälte, och sade: 140
O Laodamas, med rätt och med fog du ordade ordet.
Gå nu derföre sjelf, utmana och egga med tilltal.
Men då Alkinoos' modige son nu detta förnummit,
Steg han, och trädde i midten, och talade så till Odysseus:
Fremmande fader, välan, upp fresta du äfven på kämpspel, 145
Om du eljes dig lärt; men du borde förstå dig på kämpspel.
Ty ej större beröm åt menniskan blef här i lifvet,
Än hvad med föttren hon gjort och med händerna, någonsin gifvet.
Derför välan nu, försök, och skingra ditt hjertas bekymmer!
Mer ej längre för dig hemfärden är fjerran, ty redan 150
Är uthalad galejan, och redo kamraterne alle.