Honom talte då till mångråde Odysseus, och svarte:
O Laodamas, hvarför, mig skymfande, bjuden J detta?
Sorger jag bär i min själ fastmera än någonsin kämpspel,
Jag som tillförene har strapaserat så mycket och lidit. 155
Nu jag i eder krets här, efterlängtande hemfärd,
Sitter, och ropar konungen an, och samtliga folket.
Honom svarte Euryalos då, och smädde i synen:
Nej, nej, dig jag ej liknar, o fremling, vid någon i kämpspel
Kunnig, sådana många ibland de dödliga finnas, 160
Utan vid slik en man, som uppå mångtoftade skeppet
Dväljs, sjömännernas herre, deder köpslagare äro,
Om skeppsladdningen mon, och på handelsvarorna aktsam,
Samt den roffade vinst. Allsicke du liknar en kämpe.
Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 165
Fremling, du talte ej bra; ohändiga mannen du liknar.
Aldrig gifver en gud det herrliga jemt åt oss alla
Menniskor; hvarken gestalt, eller vett, eller taleförmåga.
Till utseendet är den ene ringare vorden;
Men gud kröner gestalten med ord, och på honom de andre 170
Glade fästa sin blick, och oförfärad han talar,
Med tacknämlig försyn, bland samlade männerna utmärkt;
Och då i staden han går, som en gud anskåda de honom.
Är dock åter en ann i gestalt odödliga jemlik,
Men för honom behag ej kringomslingar sig orden. 175
Så fick du storståtlig gestalt; en gud dig ej gittat
Dana på annat sätt; vanvettig är du till sinnet.
Men mig hjertat du retade upp i djupet af bröstet,
Ordande mot allt skick. Jag ej är okunnig i kämpspel,
Som du säger; fastmer jag tror mig ibland de förnämsta 180
Vara, så länge jag litade än på ungdom och handkraft.
Nu jag är fängslad af sorger och nöd, ty mycket jag lidit,
Pröfvande öden i männernes strid, och på skräckliga vågor.
Men mellertid, skönt mycket jag led, vill jag fresta på kämpspel:
Var ju ditt tal hjertbett, och du har mig, ordande, uppbragt. 185
Sade; och rusade fram med manteln, och fattade skifvan,
Större och tjockare mycket, och starkare icke så ringa,
Än den skifva, hvarmed Phaiekerne plägade kasta.
Svingande henne omkring, han sände ur väldige handen;
Stenen han hven, och dervid sig hukade neder mot jorden 190
De långrodde Phaieker ock skeppnamnkunnige männer,
Vid stenkastet, men den flög öfver de öfriges märken,
Löpande lätt ur hans hand, och målet satte Athene,
Lik en man till gestalt, samt talade ordet, och sade:
Fremling, den blinde jemväl urskiljde det märket isanning, 195
Trefvande kring; allsicke är det hopblandadt i mängden,
Utan af samtliga främst; var derföre modig för striden:
Ingen Phaieker hinner dig upp, eller kastar förbi dig.
Talte; nu fröjdade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,
Glad, att en så välvillig kamrat i kampen han sporde. 200
Och med lättare sinne han strax bland Phaiekerna talte:
Gossar, hinnen nu denna; förty helt snarligt en annan
Tror jag mig slunga likaså långt, eller längre måhända!
Bland er andra enhvar, som hjertat befaller och modet,
Komme, och freste uppå, ty J han mig högligen retat, 205
Anten i näfstrid, lopp eller brottande — icke jag vägrar —
Bland Phaiekerna alla, förutom Laodamas ensam.
Förty han är min värd; ho ville med vännen väl strida?
Dårlig sannerlig är den mannen och äfven föraktlig,
Som till kämpaspelenas strid utmanar en gästvän, 210
Stadd i fremmande land; han all sin lycka förintar.
Men bland de öfriga ingen jag vägrar, ej heller föraktar,
Utan i öppen fejd jag vill dem försöka och pröfva.
Ty så många som täflingar ges, är jag icke den sämste.
Sannerlig väl jag förstår skönglattade bågen handtera, 215
Först jag träffade äfven min man, om jag sköte i hopen
Af fiendtliga män, fast aldrig så många kamrater
Stodo mig nära bredvid, och sköto på männen med båge.
Philoktetes allena uti bågskjutningen vann mig,
Borta i Troers land, då Achaierne skjöto med båge. 220
Men bland andra jag tror mig vara den aldraförnämste,
Som nu dödlige äro, och äta sitt bröd här på jorden.
Dock med en forntids män jag önskade icke att täfla,
Ej med Herakles, och ej med Eurytos, Oichaliensern,
Hvilka med bågen stridde emot odödliga sjelfva. 225
Derför den väldige Eurytos dog så plötsligt, och nådde
Ej hög ålder i huset; men honom Apollon förtörnad
Dräpte, ty guden han manade ut att täfla med båge.
Men med spjutet jag kastar så långt som ingen med pilen.
Endast om fötterna räds jag, att någon löper förbi mig 230
Bland Phaiekernes män; ty förskräckligen illa jag medfors
Bland mång böljornas svall; lifsmedel ej heller på skeppet
Fanns tillräckeligt; derföre ock mig lemmarne löstes.
Så han talte; och strax de vordo förstummade alle,
Men Alkinoos svarade ensam, och talte till drotten: 235
Fremling, emedan hos oss tacknämmeligt detta du ordar,
Och du i dagen vill lägga det hjeltemod, som dig följer.
Vredgad att dender mannen i striden dig vågade öppet
Håna: fördenskull skymfe bland dödliga ingen ditt hjeltmod,
Ho som uti sitt sinne förstår, att skickligen tala. 240
Men nu välan, hör på hvad jag säger, att äfven för andra
Drottar du må det berätta, enär du i salarna dina
Spisar jemte den hulda gemåln och de älskliga barnen,
Dig erinrande då vår mandom, och hurdana dater
Zeus förunnar åt oss från fädernas tider beständigt. 245
Ej utmärkte vi äro i näfstrid, eller i brottning,
Men med fötterna löpe vi kringt, storkaxar på skeppen.
Städs kärälskligt oss är festlaget, och cittran och dansen,
Ombytskläder derjemte, och varma bastur och bäddar.
Men nu välan, J Phaiekernes dansare, ypperste alle, 250
Skutten, att fremlingen måtte för vännerna sina berätta,
Sedan han anländt hem, hur mycket J andra besegren
Både i dans och i sång, och, i sjöfart äfvensom kapplopp.
Men till Demodokos man haste, och ljudiga cittran
Bringe påstunden, som finnes uti vår boning förvarad! 255
Så gudlike Alkinoos nu; men herolden han uppsteg,
För att ur kongens palats medbringa den ljudiga cittran.
Och folkdomrarne, nio till tal utkorade, alle
Reste sig; de omsörjde att allt tillbörligen tillgick;
Jemnade nu dansplatsen, och vidgade prydliga kretsen. 260
Kom så herolden jemväl, och hämtade ljudiga cittran
Åt Demodokos; strax han trädde i midten; de raske
Ynglinger ställde sig kring, välkunnige alle i danskonst;
Slogo den herrliga platsen med föttren; men drotten Odysseus
Skådade föttrens skiftande språng, och förvåntes i sinnet. 265