Ordade så; Och lutande sig, damp baklängs, och sedan
Låg med den tjocka nacken påsned. Allkufvande sömnen
Honom genast betog, och vin utstörte ur strupen,
Jemte bitar af menniskokött, och han rapade vintung.
Och då stötte jag pålen inunder den ymniga askan, 375
Tills glödhet han blefve, och alla kamrater med ord jag
Muntrade upp, att ej någon, förskräckt, skull' smyga sig undan.
Men då nästan nuredan olivträds-pålen i elden
Började tändas, så grön han än var — och glödde förskräckligt,
Då jag förde den närmre ur elden; kamraterne rundtom 380
Stodo; men mycket mod ingaf oss alla en gudom.
Desse vid ändan nu togo den hvassa olivträds-pålen,
Och instucko i ögat, och jag, mig resande, kringvred
Ofvanifrån; liksom då en man skeppsvirket med båren
Bårar, och nedfrån andre med remmen drifva omkring den, 385
Fattande tag tvesids, men båren han löper beständigt.
Så tillgripande ock eldspetsade pålen, i ögat
Vredo vi; kring den glödgade nu utströmmade bloden.
Flamman svedde då allt, båd ögonlocket och brynet,
Medan stenen förbrann; ögrötterne fräste af elden. 390
Liksom då mannen i smedjan den väldiga yxan och bilan,
Gräsligt fräsande, doppar uti det kyliga vattnet;
Härdande så; ty deraf undfår just jernet sin styrka:
Så kring olivträds-pålen jemväl nu fräste hans öga,
Och förskräckligt han röt, och klippan dönade rundtom. 395
Fruktande lupo vi alle vår väg, men pålen Kyklopen
Ryckte ur ögat ut, nedsölad af ymniga bloden,
Hvilken han sen ursinnig från sig bortslängde med händren.
Men han ropade högt på Kykloperna alla, som bodde
Honom omkring i kulor uppå de vindiga höjder. 400
Desse hörde hans skri, och kommo båd hädan och dädan,
Stannande kulan omkring, och sporde hvad honom betryckte:
Hvad går åt dig, och hvi, Polyphemos, skrek du så fasligt,
Och sömnlösa oss gjorde, uti gudomliga natten?
Monne, emot din skön, en dödelig boskapen jagar? 405
Monne dig sjelf man dräper med våld, eller också med arglist?
Dem genmälte igen Polyphemos, den starke, ur grottan:
Vänner, Ingen mig dräper, med våld ej, utan med arglist.
Desse svarade då, och talade vingade orden:
Om dig ingen förnärmar med våld, som är ensam derinne, 410
Är ju ej möjligt att fly från store Kronion en krämpa,
Utan gör du en bön till far din, kong Poseidaon!
Så, bortgående ordade de; mig skrattade hjertat,
Att mitt namn dem bedrog, och det otillvitliga påhitt.
Suckande sedan Kyklopen, och plågad af häftiga smärtor, 415
Trefvande kring med händren, från dörrn bortskaffade stenen,
Och sig sjelf nedsatte i dörrn, med händerna sträckta,
Om han någon af oss, utgående, grepe bland fåren;
Så enfaldig han mig i sin själ förmenade vara.
Nu besinnade jag, på hvad sätt bäst göra sig läte, 420
Och för kamraterna, och för mig sjelf en räddning ur döden
Finna jag kunde, och allt slags svek hopspann jag och anslag;
Ty det gällde mitt lif, och en stor olycka var nära.
Detta beslut likväl jag likade vara det bästa:
Vädurar funnos der, tätulliga, frodiga, feta, 425
Vackra och stora, som buro den dunkelfärgade ullen.
Tyst jag fasade dem med böjliga vidjor tillsamman,
Uppå hvilka han sof, obäket, vrånge Kyklopen,
Tagande tre och tre; en man den mellerste förde,
De två öfriga gingo, kamraterna skyddande, tvesids. 430
Trenne får utforslade hvarje man; hvaremot jag. —
Ty en bagge der fanns, den bästa i samtliga hjorden, —
Fattade tag i dess rygg, och inunder den ulliga buken
Utsträckt låg och med händren mig fast vid den dråpliga ullen
Snoende, oaflåteligt höll, tålmodig till sinnes. 435
Så vi suckande der, afbidade morgongudinnan.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Då till betet också uthastade gumsar och bockar,
Men omjölkade tackor och getter i fållorna bräkte,
Ty dem jufren svällde af mjölk; och af hiskliga plågor 440
Egaren qvald vidrörde nu samtlige gumsarnes ryggar
Hvilka der upprätt stodo; den narren anade icke,
Att vid ullige gumsarnes bröst fastbundne de voro
Sist bland boskapen vandrade nu min vädur åt dörren.
Tyngd af sin egen ull och af mig, som tänkte förståndigt. 445
Trefvande honom talade till Polyphemos, den starke:
Käraste vädur, hvarför mig ur kulan vandrar du efterst
Nu bland alla? ej fordom du gick den siste i hjorden,
Utan, den förste, du bette af gräsets spädaste blommor,
Stolt framvandrande; först ock kom du till strömmarnes flöden, 450
Och först äflades du i att återvända till fållan,
Hvarje afton; men nu är du sist; helt säkert din herres
Öga du sörjer, som han, den nedrige mannen, mig utstack,
Jemte de slema kamrater, sen sinnet med vin han betvingat,
INGEN, om hvilken allsicke jag tror, att förderfvet han undgått. 455
Tänkte du lika med mig, och hade du talförmåga,
För att säga, ehvart min kraft han smyger sig undan;
Sannerlig skulle den dödades hjerna båd hitåt och ditåt
Spritta i kulan omkring mot golfvet; tillika mitt hjerta
Lättadt blefve från qval, som mig gjort den pysslingen INGEN. 460
Talte; och gumsen ifrån sig han lät utvandra ur dörren.
Men då vi kommit ett stycke ifrån fägården och kulan,
Först från baggen jag löste mig sjelf, och kamraterna sedan.
Skyndsamt nu högbenta och hulliga fåren i hjorden,
På omvägarna många, vi jagade, tills vi galejan 465
Hunno, och glade oss skådade an de käre kamrater,
Oss, som sluppit med lif; men de andra de suckande sörjde.
Dock jag ej tillät det, och vinkande alla förbjöd jag
Gråta, och bjöd derhos, att snart skönhåriga hjorden
Bringa i mängd på galejan, och plöja den saltiga vågen. 470
Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,
Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.
Men då så långt jag var, som man hörer en ropandes stämma,
Då tilitalte jag ock Kyklopen med följande stickord:
Ej du skulle, Kyklop, vanmäktig en kämpes kamrater 475
Äta i håliga grottan, med väldiga krafterna dina;
Utan de brottslige gerningar ock upphinna dig skulle,
Gryme, som utan försyn uppslukade gäster i eget
Hus; derföre dig straffade Zeus samt gudarne andre.
Så jag sade; än mera i själn han vredgades sedan, 480
Och lösryckte en topp från väldiga berget, och slängde,
Och nedkastade den framför svartstäfviga skeppet,
Och helt litet det brast, att den träffade ändan af rodret.
Sjön uppbrusade nu mot den nederstörtande hällen,
Skeppet vräktes mot stranden påstund af den studsande vågen, 485
Och störtsvallet från sjön, och tvangs att drifva åt landet.
Men jag, fattande tag med händren i väldiga stången,
Stötte från land oss ut, och bjöd kamraterna träget,
Ligga på årorna väl, att vi måtte oss rädda ur ofärd,
Vindande åt dem med hufvut, och de framlutade rodde. 490
Men då vi ren två gånger så långt borthunnit på hafvet.
Då tilltalte jag ock Kyklopen; kamraterne rundtom
Hölle mig åter med smeksama ord, en efter den andra;