Dårlige, hvarföre vill du väl reta den hiskliga mannen,
Hvilken i hafvet en sten nyss klungande, bragte galejan 495
Åter till lands, och vi trodde oss der förlorade alla?
Finge han höra dig ordande än, eller höjande stämman,
Hufvut för oss han krossade visst och skeppet derjemte,
Kastande med mångkantig en sten; ty fjerran han slungar.
Så de sade; men mitt stormodiga sinne rörde; 500
Men med förgrymmadt sinne igen tilltalte jag honom:
Skulle till dig, o Kyklop, bland dödliga menskor måhända
Någon ställa en fråga om ögats nesliga mistning,
Säg då, att dig blindgjort sjelf stadsförstörarn Odysseus,
Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger! 505
Så jag sade; och han mig, qvidande, svarte med orden:
Sannerlig, ack, inträffa på mig de spådomar gamla,
Här tillförene lefde en siare, tapper och väldig,
Telemos, Eurymos' son, som i siarekonsten var utmärkt,
Och i Kyklopernes land hög ålder, spående, nådde; 510
Han allt detta mig sad' fullbordadt bli i en framtid,
Att af Odysseus' händer min syn jag skulle beröfvas.
Men städs väntade jag, att en man, storståtlig; och vacker
Skulle till mig anlända, beprydd med väldig förmåga;
Dock nu har mig en liten, en obetydlig, en kraftlös 515
Endaste ögat beröfvat, sen först med vin han betvang mig.
Men kom hit, o Odysseus, att dig gästskänker jag gifver,
Samt påskyndar, att sjelf Jordskakaren unnar dig hemfärd.
Ty jag till honom är son, och min far han rosar sig vara;
Sjelf också, om han vill, mig botar han, icke en annan, 520
Hvarken bland saliga gudar, ej heller bland dödliga menskor.
Så han sade; men jag genmälte och svarade honom:
Måtte så visst jag anda och lif dig kunna beröfva,
Och affärda dig hän till Aïdes' boningar, mörka, —
Som ej ens Jordskakaren sjelf skall bota ditt öga! 525
Så jag sade; och han derefter till kong Poseidaon
Bönen höjde, och sträckte mot stjerniga himmelen händren:
Hör mig, Poseidaon, mörklockige, o jordfamne,
Om jag är verkligen din, och min far du rosar dig vara,
Må du ej hemkomst gifva åt stadsförstörarn Odysseus, 530
[Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger]!
Men om hans öde det är, att vännerna skåda, och komma
Till vältrefliga huset, och älskade fädernejorden,
Sent han komme och slemt, sen alla kamrater han mistat,
På ett fremmande skepp, och ofärd finne i huset! 535
Så han bedjande sade, och honom hörde Poseidon.
Men upplyftande återigen långt tjockare klipphäll
Slängde han dän, och lade dertill oändelig handkraft.
Och nedkastade honom bakom svartstäfviga skeppet,
Och helt litet det brast, att han träffade ändan af rodret. 540
Hafvet brusade högt för den nederstörtande hällen.
Framåt drefs nu galejan af vågen, och vräktes mot landet.
Men då vi kommo till ön, der äfven de andre galejor,
De vältoftade, bidde, tillsamman, och alle kamrater
Sörjande sutto omkring, afbidande stundligt vår ankomst: 545
Dit ankomne, vi halade upp vår galeja på sanden,
Ock vi stego utur på hafvets bränningar sjelfve.
Sedan Kyklopens får ur hålkade skeppet vi tagit.
Delte vi dem, att ingen mig gick beröfvad sin andel.
Men en vädur åt mig fotbrynjte kamraterne, ensam, 550
Särskilt gåfvo, då fårena deltes; och honom på stranden
Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar,
Offrande, brände jag låren; men han föraktade offret,
Samt utgrundade blott, på hvad sätt vältoftade alla
Skeppen skulle förödas, och mig tillgifne kamrater. 555
Så vi dagen igenom, intill nedgående solen,
Sutto och njöto af rikliga köttet och ljufliga vinet.
Men då nu sol gick ned, och derhos oss skymningen påkom,
Då vi på hafvets strand oss samtlige lade att hvila.
När sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 560
Då påmanande ock kamraterna gaf jag befallning,
Sjelfve att stiga ombord, samt akterlinorna lösa.
Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,
Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo
Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan, 565
Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater.