Så jag sade; och strax mitt tal hörsammade alla,
Och utsmögo på stranden utaf fruktödsliga hafvet,
Samt begapade hjorten; så stort var det väldiga vildbråd. 180
Men då de sett sig mätta, att skåda med ögonen hjorten,
Händerna tvättade de, och redde en kostelig måltid.
Så vi dagen igenom, intill nedgående solen,
Sittande njöto det rikliga kött och ljufliga vinet.
Men då nu sol gick ned; och derhos oss skymningen påkom, 185
Då vi lade oss alla vid hafvets bränning att hvila.
Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Då ock, ställande till folksamling, jag talte, bland alla:
Hören, kamrater, mitt ord, änskönt olyckor J lidit!
Älskade, mer vi ej vete, hvar vester är eller öster, 190
Ej, hvar menniskorlysande soln går jorden inunder,
Ej hvar hon uppgår; snart derföre oss låtom betänka,
Om det ännu gifs råd; jag menar att icke det gifves.
Ty jag såg, sen jag klättrat ditupp på stupiga toppen,
Ön, som i runden bekransas utaf omätliga hafvet. 195
Lågländt än hon belägen, och rök från midten af henne,
Genom de täta buskar och träd, jag med ögonen märkte.
Så jag talte; för dem strax sönderkrossades hjertat:
Laistrygeniern Antiphates' illgerning de mindes,
Och den starke Kyklop, fräcksinnade menniskoätarn. 200
Alle snyftade högt, utgjutande ymniga tärer,
Men de hade likväl ej minsta båtnad af gråten.
Och fotbrynjte kamraterna nu jag samtliga tveskiljs
Täljde, och gaf dem hvardera sin anförare äfven;
Dessa förde jag an, gudsköne Eurylochos dessa. 205
Lotterna skakte vi genast i kopparfogade hjelmen;
För storsinnte Eurylochos då uthoppade lotten;
Gick så åstad, och derhos de två och tjugu kamrater,
Gråtande, men oss andra de lemnade sörjande efter.
Kirkes boning de nu, den ståtliga, funno i skogen, 210
Byggd af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe.
Henne der rundtomkring bergsvargar befunnos och lejon,
Dem sjelf spaka hon gjort, då hon in trollkrydder dem gifvit.
Icke på männerna nu de rusade heller, men alle
Reste sig upp, och viftade gladt med svansarna långa. 215
Liksom hundarne kring sin herre, som kommer från middan,
Vifta, — ty läckerheter åt dem medbringar han alltid:
Så kring dessa också starkkloige vargar och lejon
Viftade. Männerne skrämdes, såsnart odjuren de sågo.
Hos lockfagra gudinnan i dörrn qvarstannande alle, 220
Hörde de der Kirke, som sjöng med tjusande stämma,
Väfvande väfven stor, ovanskelig, såsom gudinnors
Arbete plär förträffeligt, fint och dejeligt vara.
Då tog ordet bland dem Polites, kämparnes höfding,
Som bland kamraterna var mig mest värderad och älskad: 225
Vänner, der inne är en, som väfvande väfven, den stora,
Sjunger så vacker en visa, att genljud gifver palatset,
Dödelig, eller gudinna kanske; thy snarliga ropom!
Så han sade; då ropade de, utkallande henne.
Och framträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät, 230
Och inkallade; alle, i dårskap, följde hvarannan;
Blott Eurylochos blef, förmodande svek derinunder.
Och införande dem hon satte på stolar och säten;
Korngryn, ost åt alla, och gullgul håning hon sedan
Mängde med Pramniskt vin, och i maten blandade slema 235
Kryddar, att fädernejorden de alldeles skulle förgäta.
Men då hon gifvit hade, och de utdruckit, påstunden
Slående med sitt spö, hon uti svinstian dem stängde.
Och nu hade af svinen de kropp, och stämma och hufvud,
Äfvensom hår; men vettet var qvar än, liksom tillförne. 240
Så nu, gråtande, in de samtliga stängdes; och Kirke
Kastade åt dem ollon, kastanier och frukter af hagtorn,
Spis, som af svinen städse, de markpåliggande, frätes.
Nu Eurylochos skyndade strax till svarta galejan,
Bringande tidender fram om kamraternas ömkliga öde. 245
Dock han gitte ej säga ett ord, skönt gerna han ville;
Så hans hjerta var såradt af gräsliga sorgen, hans ögon
Voro med tårar fyllde, och själen anade jemmer.
Men då vi samtlige honom förvånade hade befrågat;
Då förtäljde han oss de andre kamraternas ofärd: 250
Såsom du bjöd, vi vandrade dungen igenom, Odysseus;
Och vi funno i skogen ett slott, välsiradt och vackert,
Byggdt af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe.
Någon sjöng nu der gällt, och väfde på väfven, den stora,
Dödlig eller gudinna; de kallade henne och ropte. 255
Och utträdande strax, hon glänsande dörrarna upplät,
Och inbjöd dem; och alle på en gång dårligen följde,
Blott jag stannade qvar, förmodande svek derinunder.
Samtlige desse försvunno tillika, och icke en ende
Visade sig, skönt länge jag satt der liksom på utkik. 260
Så han sade; men jag mitt silfvernaglade stridssvärd
Hängde på axeln, det stora och kopparne, äfvensom bågen.
Honom befallte jag strax att föra mig samma vägen,
Men han om båda knäna mig tog, och begynte att bedja,
Och, veklagande, talte mig till med vingade orden. 265
För mig ej dit, motvillig, o drott; men lemna mig härstäds,
Ty jag vet, att du sjelf ej kommer, ej heller du bringar
Af kamraterna en, men låtom oss genast med dessa
Flykta; kanhända ännu dock olycksdagen vi undfly.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom; 270
Eurylochos, minsann, qvarstanna du bara på stället,
Ätande, drickande här vid hålkade svarta galejan,
Men jag vandrar åstad; mig är det ett tryckande nödtvång.