Så jag talte, och vandrade hän från haf och galeja.
Men då nu, vandrande genom de heliga lunder, jag skulle 275
Till Kirkes, mångtrollerskans, hus, det ståtliga, komma,
Der gullstafvige Hermes mig mötte, då redan jag nära
Mig till palatset befann; en yngling liknade guden,
Som fått nyligen skägg, hvars ålder af alla är skönast.
Och han tog mig i hand, samt talade ordet, och sade: 280
Hvart, olycklige, så på kullarna vandrar du ensam,
Ej med orten bekant? Kamraterne dine hos Kirke
Stängde äro, och bo nu som svin i reglade stior.
Kommer du hit, att dem rädda? Nåväl Jag icke förmodar,
Att du ens sjelf hemvänder, men stannar qvar med de andra. 285
Dock ur förderfvet, välan, jag vill dig befria och rädda:
Här har du ståtelig krydda! Till Kirkes boningar dermed
Gå, och hon olycksdagen ifrån ditt hufvud skall värja!
Kirkes samtliga funder jag vill förtälja dig äfven:
Blandvin reder hon till, och kastar dig kryddor i drycken; 290
Men hon ej så ens hexa dig kan, ty sådant förbjuder
Dråpliga kryddan, jag dig vill ge, och säga dig saken.
När nu dig Kirke slår med sitt ofantliga trollspö,
Ryck du emellertid det eggiga svärdet ur baljan,
Och anrusa emot Kirke, som ville du dräpa. 295
Fruktande, skall hon dig då ombedja, att dela sitt läger.
Då bör du alldeles icke gudinnans läger förvägra,
Att hon kamraterna löse, och dig mottage bevågen,
Utan af henne begär, att hon svärjer de saliges stored:
Att hon ej dig anstämplar en annan skadelig ofärd, 300
Att hon ej röfvar dig mandom och kraft, enär du dig afklädt.
Sade; och kryddan åt mig antvardade Argosdräparn,
Hvilken från marken han tog, samt lärde mig känna dess lynne.
Svart till roten hon var, med mjölk jemförlig dess blomma:
Moly af gudar hon kallas, derhos uppgräfs hon ur jorden 305
Svårt af dödliga män; dock gudarne gitta ju allting.
Hermeias derpå sig begaf till höga Olympen
Genom den skogiga ön; till Kirkes boningar sen jag
Gick, och vid gåendet hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.
Hos lockfagra gudinnan i dörrn jag stannade sedan. 310
Stående der, jag ropte; gudinnan hörde min stämma.
Och utträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät,
Kallade på mig, och jag medföljde, bedröfvad i hjertat.
Nu hon förde mig in, och i silfvernaglade, granna,
Prydliga länstoln satte; en pall fanns föttren inunder. 315
Blandvin redde hon sen, till att dricka, i gyllene bägarn,
Samt inkastade kryddan, med argt uppsåt i sitt sinne.
Sedan hon gifvit, och jag utdruckit, och hon mig ej hexat,
Hon med spöet mig slog, och talade ordet, och sade:
Gack nu uti svinstian, och sof med de andra kamrater! 320
Sade; och ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan,
Störte jag mot Kirke, som ämnade henne jag dräpa.
Men, högt skriande, undan hon sprang, och mig fattade knäna,
Och högtömkelig talade så de vingade orden:
Ho? Hvarifrån är du? Hvar har du stad och föräldrar? 325
Mig förvåning betager, att ej du af drycken förhexats,
Ty ej någon dödlig ännu uthärdat den drycken,
Ho den tärde, och släppte igenom tändernas stängsel;
Men du har i ditt bröst ett obetvingeligt sinne.
Säkert Odysseus du är, mångvandrarn, om hvilken mig alltid 330
Sagt, att komma han skull, gullstafvige Argosdräparn,
Vändande hem från Troia, på snabba galejan, den svarta.
Men nu välan, stick svärdet i skidan, och låtom oss sedan
Stiga upp i min bädd, att så med hvarandra förenta
Genom älskog och bädd, inbördes vi varda förtrogne! 335
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
O Kirke, hur kan du mig be, att vara dig vänsinnt?
Du, som förvandlat till svin, i salarna, mina kamrater,
Och mig sjelf när du har, nu listanstämplande, bjuder
I sängkammaren gå, och med dig sofbädden bestiga, 340
Att du må röfva mig mandom och kraft, enär jag mig afklädt.
Nej, jag alldeles icke med dig vill stiga i bädden,
Om du ej värdes, gudinna, mig svälja de saliges stored,
Att du mig sjelf ej stämplar en annan skadelig ofärd.
Så jag sade; och hon gaf eden strax, som jag fordrat. 345
Men när svurit hon hade, och eden behörigen lyktat,
Då uppsteg jag uti Kirkes storståtliga sofbädd.
Vårdsama tärnorna här på bestyr i salarna voro,
Fyra till tal, som äro bestyrarinnor i huset,
Samtlige döttrar försann af källor och äfven af lundar, 350
Samt af de heliga floder också, som rinna till hafvet.
En af dessa på stolarna lade de prydliga mantlar,
Purpurne, ofvanuppå, och inunder dukar hon lade;
Och den andra framför länstolarna silfverne borden
Uppslog, ställande der åt dessa gyllene korgar. 355
Men den tredje i silfverpokaln hjertfägnande vinet
Mängde, det ljufva, och sen de gyllene bägrar fördelte.
Och den fjerde hon hämtade vattnet, och rikliga elden
Tände den väldiga kitteln inunder och vattnet det värmdes.
Men då nu vattnet kokte uti den blänkande kopparn, 360
Hon mig i karet satte, och tvådde ur väldiga kitteln,
Blandande efter behag, båd hufvud och skuldror tillika,
Tills hon ur lemmarna hän kraftödande tröttheten borttog.
Men då hon mig rentvagit, och smort med essens af oliven,
Kastade hon mig kappan omkring, den granna, och tröjan, 365
Och införde mig sen, och på silfvernaglade, vackra,
Prydliga länstoln satte, en pall fanns föttren inunder.
Och tvättvatten i skåln ihällde mig tärnan, och frambar
I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet. 370
Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen,
Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde,
Och uppmante mig äta; men det ej lyste mitt sinne,
Utan i andra tankar jag satt; ondt anade sinnet.
När nu mig Kirke såg der sittande, utan att räcka 375
Händren till maten, utaf förskräckelig smärta betagen,
Ställde hon sig helt nära, och talade vingade orden:
Hvarför, Odysseus, sitter du så, som vore du mållös,
Frätande hjertat ditt, men mat eller dryck du ej vidrör?
Säkert ett nytt forsåt misstänker du; dock du ej alls bör 380
Frukta; ty redan åt dig jag svurit de saliges stored.
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
Hvilken dödelig man, som rättvis kallas, o Kirke,
Skulle väl någonsin mat eller dryck förr gitta att smaka,
Förrn kamraterna frias, och han dem med ögonen skådar? 385
Men om du verkligen gerna mig manar att dricka och äta,
Lös dem, att jag må med ögonen se högtkära kamrater
Så jag sade; och nu Kirke ur salen begaf sig,
Hållande stafven i hand, och öppnade dörren till stian,
Och utjagade dem, som nioåriga gödsvin. 390
Vände mot henne de stodo der nu, och hon dem emellan
Gående, smorde dem samtliga sen med annan en trollsaft.
Flöto så dem från lemmarna bort de håren, som nyligt
Alstrade skadliga saften, dem gifven af mäktiga Kirke,
Och strax voro de män, än yngre än fördömde varit, 395
Såväl vackrare vida, och större jemväl till att påse.
Och de kände igen mig, och hängde mig alle vid händren.
Ljuflig smärta hos hvar uppvexte, och hela palatset
Dönade skräckligt, och sjelf sig ömkade äfven gudinnan.
Trädande nära till mig så talte gudinnors gudinna: 400
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Gå nu åstad till snabba galejan och stranden af hafvet,
Och till en början först upphalen på landet galejan,
Bringen i grottorna sedan ert gods och samtliga redskap,
Kom sjelf genast igen, och medtag kära kamrater. 405