Så hon sade men mig hörsammade modiga sinnet,
Och jag gick nu åstad till snabba galejan och hafvet.
Sedan fann jag på snabba galejan de kära kamrater,
Ömkeligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar.
Likasom då när kalfvar i by de vallade korna, 410
Hvilka till fägåln gå, såsnart de med gräs sig förplägat,
Samtlige hoppa tillmöte, och dem ej kättorne mera
Hålla tillbaka, men ramande högt de kring mödrarna sina
Hoppa: så desse också, när mig de med ögonen sågo,
Störte sig gråtande fram; så sinnet för samtliga syntes 415
Vara, som hade de kommit till fädernelandet och egen
Stad på den klippiga ön, der de samtligen föddes och fostrats,
Och de talte till mig, veklagande, vingade orden:
Vi vid din återkomst, zeusfostrade, äre så glade,
Liksom vi ländt till Ithaka, hem till fädernelandet; 420
Men låt höra, förtälj de andre kamraternes ofärd!
Så de talte; men jag genmälte i vänliga ordlag:
Nu till en början först upphalom på landet galejan,
Bringom i grottorna sedan vårt gods och samtliga redskap!
Skynden er sjelfve derjemte, att följa mig alle tillika, 425
Samt kamraterna se i Kirkes heliga boning,
Huru de dricka och äta; förty fullt opp de nu hafva.
Så jag sade; mitt tal hörsammade desse påstunden;
Eurylochos var den ende, som alla kamraterna qvarhöll.
Och tilltalande dem han sade de vingade orden: 430
Usle, hvart gå vi? hvarför slik ofärd fiken J efter,
Att till Kirkes boning begifva er? Säkert oss alla
Hon förvandlar till svin eller vargar, eller till lejon,
Att dess stora palats, med våld ock, vakta vi måtte.
Likså gjorde kyklopen, enär hans kula besökte 435
Våre kamrater, och dem åtföljde den djerfve Odysseus;
Ty för hans öfverdåd ock de förlorade lifvet.
Så han sade; men jag nu öfverlade i sinnet,
Att vid mitt nerfviga lår dra ut långspetsiga svärdet,
Och afhugga hans hufvud, och kasta det neder på marken, 440
Skönt han mig ock var nära förvandt; men kamraterne alle
Hejdade mig med vänliga ord så hädan som dädan:
O zeusborne, ifall du befaller, så låtom då honom
Här vid galejan förbli, och åt oss bevaka galejan;
Men ledsaga oss du till Kirkes heliga boning! 445
Ordande så, de vandrade upp från galejan och hafvet;
Men vid det hålkade skepp ej heller Eurylochos qvarblef,
Utan följde; förty han af häftiga hotelsen skrämdes.
Och mellertid nu de andra kamrater i salarna Kirke
Kärvänskapligen tvått, och smort med essens af oliven, 450
Samt dem samtliga klädt i yllene mantel och lifrock,
Och de i salarna dessa, sig plägande, träffade alla.
När nu hvarandra de sett, och allt derjemte berättat,
Greto de, jemrande sig, och palatset dönade vida.
Då till mig framträdde gudinnors gudinna, och sade: 455
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Väcken ej längre numera den eviga sorgen! Jag känner
Både de smärtor alla, J lidit på fiskiga hafvet,
Och hur fiendtlige män er oförrättat på landet.
Utan, välan nu spisen min mat, och dricken af vinet, 460
Tills J återigen nytt mod erhållen i barmen,
Likasom när er fädernejord ni lemnade fordom,
Klippiga Ithaka; nu kraftlöse J blifvit och rädde,
Tänkande städse uppå kringirrandet, svåra; och aldrig
Sinnet i glädtighet är, emedan J lidit så mycket. 465
Så hon sade; men oss stormanliga sinnet bevektes,
Och der dagarna alla, till årets slut från dess början,
Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin.
Men när året var fullt, och stunderna hade sig kringvändt,
Under de slocknande månar, och dagarne långe sig lyktat, 470
Då, utkallande mig, högtkäre kamraterne sade: