Underbare, engång åtminstone tänk på ditt hemland,
Om det är gudars beslut, att du räddas omsider, och nalkas
Ditt högtakiga hus, och den älskade fädernejorden.
Så de sade; men mig manhaftige sinnet bevektes. 475
Så der dagen igenom, intill nedgående solen,
Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin.
Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom,
Desse i dunklande salarna sig till hvila begåfvo.
Men jag lagade mig i den tjusande bädden till Kirke, 480
Fattade knäna och bad, och gudinnan hörde min stämma;
Och tilltalande henne jag sade de vingade orden:
O Kirke, fullborda du mig det löfte du gifvit,
Att affärda mig hem härifrån; ren trängtar mitt sinne,
Samt de andre kamraters, som städs mig hjertat bestorma, 485
Och sig jemra omkring, enär du nånsin är afskiljs!
Så jag sade; och strax genmälte gudinnors gudinna:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Längre ej mer i mitt hus ovillige skolen J dröja,
Men J måsten dock först en ann färd lykta, och resa 490
Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias,
Att i derstädes befråga Thebanske Teiresias' vålnad,
Denne blinde profets, hvars vett orubbeligt varar.
Honom, äfven som död, gaf tankkraft Persephoneia,
Att han är ensam vis; likt vålnader vanka de andre. 495
Så hon talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,
Och der satt jag i sängen och gret, och icke mig sinnet
Önskade lefva numer, samt ljuset af solen beskåda.
Men då jag gråtit mig mätt, och kastat i bädden och vältrat,
Då jag henne också genmälande svarte med orden: 500
O, Kirke, ho förer oss an den väg som du nämner?
Kom ju ej någon ännu på svarta galejan till Aïs.
Så jag sade; men strax mig svarte gudinnors gudinna:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Om vägvisare ej dig vare det minsta bekymmer! 505
Res du masten allenast och spänn ut seglen, de hvita,
Och sitt stilla, och Boreas' vind skall föra galejan.
Men då Okeanos redan med henne du öfver har farit, —
Der som stranden är låg, och Persephoneia har lunder,
Med svartpopplarna höga, och fruktförödande viden, — 510
Sök der hamn med ditt skepp, på Okeanos' hvirfliga floddjup,
Och förfoga dig sjelf till Aïdes' ruskiga boning,
Der sig i Acheron kasta Pyriphlegethon, och den andre
Floden Kokytos, som sjelf är en gren af Stygiska vattnet:
Klippa, och sammanlopp af de två högtbrusande floder. 515
Der du sedan, o drott, dig närmande, såsom jag bjuder,
Gräf dig en grop, så lång som en aln båd hitåt och ditåt,
Och utgjut kring gropen ett offer åt samtliga döda,
Först af håning med mjölk och sedan af ljufliga vinet,
Samt för det tredje af vatten, och påströ hvitaste korngryn, 520
Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun,
Lofva, till Ithaka länd, en gallko, hvilken är ypperst,
Offra i salen, och fylla ditt bål med dyrbara håfvor.
Och åt Teiresias ensam du särskildt offre en helsvart
Vädur, hvilken är bäst bland eder samtliga boskap. 525
När du med bön anropat de dödas prisade släkten,
Offra då gumsen derefter och tackan, den svarta, tillika,
Vändande dem mot Erebos, sjelf dig vändande frånskiljs,
Fikande flodens böljor att se; då skola sig månge
Vålnader snart infinna utaf hänsomnade döda. 530
Sedermera du må kamraterna mana och bjuda,
Fåren, som ligga der dräpte med obarmhertiga kopparn,
Att af flående bränna, och höja till gudarna bönen,
Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia.
Men sjelf, ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, 535
Sitt du, och tillåt icke de dödas skröpliga hufvun
Bloden närmare komma, förrän du Teiresias frågat.
Då, o männernes förste, påstund skall nalkas profeten,
Som förtäljer dig grannt båd vägen och resans begränsning,
Huru på fiskiga sjön du återländer till hemmet. 540
Så hon talte; och strax gullthronade Eos sig infann.
Hon då klädde mig kläderna på, båd mantel och lifrock;
Nymfen klädde sig sjelf i en vid, hvitglänsande kappa,
Fin, förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln,
Skön och af ideligt gull; och lade så doket på hufvut 545
Men jag vandrade rummen igenom, och mante med ljufva
Ord kamraterna alla, enhvar mig närmande särskildt:
Sofvande, njuten ej längre numera den ljufliga sömnen,
Utan låtom oss gå! mig intalt mäktiga Kirke.
Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes. 550
Det oaktadt jag dän oskadda ej vännerna förde:
Fanns ju en viss Elpenor, en pojke, ej särdeles hvarken
Modig i krig, ej heller uti sitt sinne bepröfvad.
Från kamraterna skiljd, I Kirkes heliga boning,
Vintung, denne sig laggt, af lystnad att hämta sig svalka. 555
Men då buller och stoj af de väckta kamrater han hörde,
Plötsligen upp han sprang, och förgät i sinnet alldeles,
Att nedstiga igen på höga stegen, han uppgått;
Utan han damp hufvudstupa från taket, och nacken för honom
Knäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes. 560
Och när de öfrige kommo, jag talade ordet, och sade: