Visst J trodden er nu till älskade fädernejorden
Fara; men annan färd åt oss förordnade Kirke,
Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias,
Att om ett gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad. 565
Så jag sade; för dem nu sönderkrossades hjertat,
Och der sutto de, jemrande sig, lösryckande håret.
Ingen fromma de hade likväl, skönt äfven de greto.
Men då till stranden af sjön, och till snabba galejan vi andre
Ängslade gingo vår väg, utgjutande ymniga tårar, 570
Kirke, vandrande bort mellertid, vid svarta galejan
Bundit en gumse, och bundit derhos ock tackan, den svarta,
Smygande lätt sig dän; ho skulle en gud, mot dess vilja,
Skåda med ögonen nånsin, om hitåt gången, om ditåt?
Elfte Sången
Men såsnart som vi hade till sjön ankommit och skeppet,
Ut i gudomliga hafvet tillförst vi drogo galejan,
Reste så mast, och hissade segel på svarta galejan,
Togo fåren och förde dem med, samt stego derjemte
Ängslade sjelfve ombord, utgjutande ymniga tårar. 5
Ilande tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet
Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän
Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna.
Men såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning,
Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden. 10
Och på den öppna sjön heldagligen svällde dess segel.
Ned gick solen, och ren omdunklades vägarna alle,
Och till Okeanos' gräns, djuprinnande flodens, vi lände,
Der de Kimmeriske männernes stad är belägen, och hembygd,
Öfverhöljde af dunkel och moln; ty icke på dessa 15
Nederskådar den skinande soln med strålarna nånsin,
Icke då när hon upp på den stjerniga himmelen tågar,
Icke då när från himlen hon ned mot jorden sig vänder,
Utan förderfvelig natt sig breder kring ömkliga menskor.
Dit framkomne, i land vi styrde galejan, och fåren 20
Med oss togo, men sjelfve invid Okeanos' flöden
Gingo vi, tills vi funno den plats, som visat oss Kirke.
Offerdjurena der Perimedes och Eurylochos nu
Höllo, och jag utryckte det eggiga svärdet ur skidan,
Gräfde så gropen, lång som en aln båd hitåt och ditåt. 25
Och kring honom vi gjöto ett offer åt samtliga döda,
Först af håning med mjölk, och sedan af ljufliga vinet,
Samt för det tredje af vatten, och strödde de hvitaste korngryn.
Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun,
Lofte jag, hem anländ, en gallko, hvilken är ypperst, 30
Offra i salen och fylla mitt bål med dyrbara håfvor,
Och åt Teiresias ensam jag lofvade särskildt en helsvart
Vädur, hvilken är bäst bland all vår samtliga boskap.
Men då med bön omsider och löften de skaror af döda
Jag anropat, i fåren jag grep, och halsarna afskar 35
Öfver gropen, och svart rann bloden; då nalkades genast
Vålnader upp ur Erebos' djup af somnade döda;
Brudar kommo och gossar, och mångbepröfvade gubbar,
Och små flickor derjemte, som ha ungsmärtesamt hjerta;
Månge också, som sårats af kopparne lansar der kommo, 40
Kämpar, dräpte i fält, med blodbesudlade vapen.
Månge de vankade gropen omkring båd hädan och dädan,
Med förskräckeligt skri; men mig blek fruktan då påkom.
Jag kamraterna dock anmanande sedan befallte,
Fåren, som lågo der dräpte med obarmhertiga kopparn, 45
Att aflående bränna, och höja till gudarna bönen,
Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia.
Men sjelf ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan,
Satt jag, och tillät icke de dödas skröpliga hufvun,
Bloden närmare komma, förrän jag Teiresias frågat. 50
Först sig vålnaden närmade nu af kamraten Elpenor,
Ty han begrafven ej var, bredvägiga jorden inunder,
Ty vi i Kirkes slott hans kropp qvarlemnade graflös,
Obegråten, emedan ett annat bekymmer oss trängde.
Skådande mannen, jag gret och ömkade uti mitt sinne, 55
Och tilltalande honom, jag sade de vingade orden:
Elpenor, hur kom du hitned till det nattliga dunkel?
Hann du väl förr till fots, än jag med svarta galejan?
Så jag sade; men han, sig jemrande, svalte med orden:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 60
Ödets slema beslut mig skadat och ymniga vinet.
Ty jag i Kirkes slott mig lade, och hugsade icke
Att nedstiga igen på höga stegen, jag uppgått
Utan jag damp hufvudstupa från taket, och nacken derjemte
Knäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes 65
Nu anropar jag dig vid dessa som stannat der ofvan,
Vid din maka, och far, som dig fostrade då du var liten,
Vid Telemachos ock, som du lemnade ensam i rummen;
Ty jag vet ju, att du från Aïdes boningar faren,
Till Aiaia igen välbyggda galejan skall styra: — 70
Derstäds, beder jag då, o drott, att du måtte mig minnas,
Samt när du res derifrån ej mig ogråten och graflös
Lemna, att icke jag blir anledning till gudarnes vrede.
Utan bränn mig å bål med vapnen, hvilka jag eger,
Och uppkasta ett kummel vid stranden af grumliga hafvet, 75
Öfver en stackars man, att kommande släkten det vete.
Detta åt mig fullborda, och fäst den åran i kumlet,
Som jag, lefvande, brukte, i lag med mina kamrater.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Olycksalige, detta åt dig jag vill lykta och göra. 80
Vi med sorgliga ord omvexlande, båda så derstäds
Sutto; och ensids jag höll svärdet utöfver bloden,
Ensids ordade mångt skuggbilden af fordne kamraten.
Vålnaden nalkades ock af min afsomnade moder,
Antikleia, som är storsinnte Autolykos' dotter 85
Hvilken lefde ännu, då jag reste till heliga Troia.
Skådande henne, jag gret, och ömkade uti mitt sinne;
Men likväl, skönt mycket jag ängslades, icke jag tillät
Henne sig närma till bloden, förrän jag Teiresias frågat.
Kom så ändtligen an den Thebanske Teiresias vålnad, 90
Med den gyllene spiran, och kännde igen mig, och sade: