O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Dristige, välfver du än långt svårare bragd i ditt sinne?
Hur har du vågat att komma till Aïs, hvarest de döde
Bo sanslöse, och hänafsomnade menniskors skuggor? 475
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Peleus' ättling, Achilleus, den tappraste bland de Achaier,
För Teiresias' skull är jag kommen, ifall han en utväg
Sade, huru jag måtte till klippiga Ithaka lända.
Ty den Achaiiska jord jag ej nalkats, ej heller min egen 480
Ännu beträdt, städs sorger jag haft; men du, o Achilleus,
Är mig den sällaste man bland alla, båd fordom och framdels;
Ty, som lefvande, förr dig ärade, lika med gudar,
Vi Argeier, men nu du mäktigt beherrskar de döda,
Vistande här; bekymra dig ej, att du föll, o Achilleus! 485
Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte:
Trösta mig icke för döden, du herrlige konung Odysseus!
Ty långt hellre jag ville, som landtman, tjena en annan,
Skönt vanlottad han vor, och stora gods ej besute,
Än afsomnade här och skaror af döda beherrska. 490
Men du, välan, om min herrliga son, mig saken berätta,
Om, förkämpe, han följde till strids, eller också, om icke.
Säg mig, ifall du något har hört om Peleus, min fader,
Om han ibland Myrmidonernes folk än njuter sin ära,
Eller om honom de både i Hellas och Phthia förakta, 495
Derför att ålderdom hans händer och fötter betager.
Ty jag ej mer hans hjelpare är, der solen månd stråla,
Sådan, som fordomtid, då uti det rymliga Troia,
Kämpande för Argeier, jag slog de tappraste männer.
Komme, ett ögonblick, jag sådan till fädernehuset, 500
Skrämde min kraft helt visst, och de ovidrörlige händren
Många, som kränka min far, och utestänga från äran.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Sannerlig intet jag hört om den ståtlige konungen Peleus;
Men om din älskade son deremot, Neoptolemos, sanning 505
Vill jag i allo berätta, emedan du detta mig bjuder.
Förty honom jag sjelf på den hålkade, jemna galejan,
Bragte från Skyros' ö till välfotbrynjta Achaier.
Sannerlig då när vid Troias stad vi plägade rådslag,
Talte han alltid först, och tog ej miste om orden; 510
Nestor, den gudalike, och jag medtäflade ensamt;
Men då vid Troias stad vi kämpade, alle Achaier,
Aldrig han bidde i männernas hop, ej heller i hvimlet,
Utan han störte förut, och hans mod gaf vika för ingen;
Och mång kämpe han dräpte uti det vilda tumultet. 515
Alla jag visst ej kan omnämna, ej heller förmäla,
Dem han, stridande för Argeierna, dräpte i hären;
Men dock, huru han Telephos' son nedgjorde med kopparn,
Drotten Eurypylos, hur dess månge Keteiske kamrater
Blefvo, för qvinliga skänkernas skull, nedgjorde kring honom. 520
Han var den skönste jag sett nästefter gudomlige Memnon.
Men då vi nederstego i hästen, som byggt oss Epeios,
Vi Argeiernes förstar, och jag fått ensam det uppdrag,
Både att öppna det fasta försåt, och att sluta igen det;
Då de Danaers andre beherrskare alle och kongar 525
Torrkade tårar bort, och enhvar i lemmarna skälfde;
Endast honom jag såg med ögonen alldeles icke,
Hvarken blekna på fagraste hy, ej heller från kindren
Torrka tårarna bort; men han högst enträget mig ombad,
Att få stiga ur hästen, och fattade fästet af svärdet, 530
Och sin kopparne lans, och välfde åt Troerna ofärd.
Men då vi hade förstört kong Priamos' väldiga fäste,
Han med byte ombord på galejan och kostelig prunkskänk
Steg helbregda, och var ej träffad af eggiga kopparn,
Ej i en närstrid sårad, ehuru sådant så ofta 535
Händer i krig; ty hullerombuller huserar ju Ares.
Så jag sade; och dän snabbfotad Achilleus vålnad
Vandrade af, med väldiga steg, till Asphodelos-ängen,
Glad, att jag sagt hans son utmärkt bland männerna vara.
Öfrige vålnader alla utaf hänsomnade döda 540
Stodo beängslade der, och talte om sina bekymmer;
Men dock vålnaden ensam utaf Telamoniern Aias,
Ett godt stycke från mig, blef stående, vredgad för segern,
Hvilken på honom jag vann, då med mig han stridde vid skeppen
Om Achilleiska vapnen; hans vördade moder dem utsatt: 545
Troernes söner dömde i tvisten, och Pallas Athene.
Måtte i denna strid jag aldrig vunnit mig seger!
Ty, för de vapnens skull, jord sådant hufvud betäcker,
Aias'; som var förmer i gestalt, förmer i bedrifter,
Än de Danaers män, näst tadelfrie Peleion. 550
Honom talte jag till med håningsljufliga orden:
Aias, Telamoni son, den tadelfries, vill aldrig,
Icke som död engång, du mig vreden glömma, för dessa
Olycksvapen, som gudar bestämmt till Argeiernes skada?
Desse vållde din död, skyddstorn; och för dig vi Achaier, 555
Liksom för Peleus' son, snabbfotade hjelten Achilleus,
Högligen ängslas, att du är död; och ingen är dertill
Säker, men Zeus lanskunnige Danaers samtliga krigshär
Hatade så förskräckligt, och dig pålade ditt öde.
Dock, kom närmre, o kong, att ett ord af mig och ett annat 560
Höra, och hejda ditt mod, och styr manhaftiga sinnet!
Sade; och han mig svarade ej; men till Erebos bortgick,
Till de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda.
Likväl skulle han vred tilltalt mig, eller jag honom;
Men nu önskade sinnet uti mitt hjerta, att skåda 565
Äfven de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda.
Då först Minos jag såg, Zeus' lysande ättling, som hade
Gyllene spira i hand, och skipade rätt åt de döda,
Sittande; de deremot om lagarna kongen besporde
Sittande, stående dels, vid Aïs' rymliga portar. 570
Efter honom jag såg Orion, den väldige, sedan,
Jagande vildbråd nära intill på Asphodelos-ängen,
Dem han samtliga sjelf nedgjort på de ödsliga bergen,
Med helkopparne klubban i hand, obrytelig alltid.